Hankins rivstartar semestern

Vid minut 90

Resultatet av läsarnas val: Hankins goes mohawk

Omröstningen:

Hur ska Hankins klippa sig på fredag?

Mohawk (Tuppkam) 27 (71%)
Renrakat (Skallig) 3 (7%)
Som vanligt 2 (5%)
Ge frisören fria händer 6 (15%)

Röster: 38

Rakningen:



Bengalkaos på Gamla Ullevi

Hur ska Hankins klippa sig på fredag?

OMRÖSTNINGAR. Förra veckans omröstning på Hankins.se löd (med resultat):



Vem är du?

Jag är bekant till Hankins.
4 (3%)
Läser ofta Hankins i media...
1 (0%)
Följer Hankins sedan BaraBen-tiden.
75 (64%)
Hamnade här av en slump.
6 (5%)
Hittade en länk på Facebook...
1 (0%)
Vem fan är Hankins?
24 (20%)

Röster hittills: 117

Den här gången väljer jag en farligare väg med frågan:

Hur ska Hankins klippa sig på fredag?
Rösta här i högerspalten!

Svensk EM-premiär just nu!

Vad gör du i eftermiddag?
Gamla Ullevi, premiär av U21-EM: Tyskland-Spanien.
GAMLA ULLEVI. Efter inspektion av hela utrymmet bakom östra läktaren på Gamla Ullevi så står jag frågande till vad arkitekterna tänkte när de byggde eländet. Utrymmet mellan läktare och utgångar är minimalt, vilket orsakar kaos både före, under och efter matcherna.

Så här ser det ut när människor försöker, jag betonar på detta, försöker ta sig ut från Gamla Ullevi. Dels är utgångarna förlagda till ett smalt område längst in på läktaren vilket gör att tusentals människor försöker ta sig ut på ett och samma ställa, i stället för att vara bättre utspridda längs långsidan. Sedan är en enorm betongvägg placerad mot nybygget av tingsrätten (bredvid polishuset) vilket skapar en "tunnel" ut mot Fattighusån.

Här kommer dessutom ännu fler hinder, för vid utgången på nordöstra hörnet, där bland annat klacksektionen och sektion L (med flera) kommer ut från läktaren så skärmar staket av betonggången från läktaren. Detta innebär att endast ett tiotal människor kan röra sig framåt samtidigt - på en yta där tusentals människor finns "instängda". Jag vill inte ens tänka på vilken panik det skulle bli i den här smala gången om en större olycka, brand eller ett attentat drabbade någon fotbollsmatch.

Det skulle förmodligen sluta i en katastrof.

U21-EM intar Sverige i dag!

U21-EM. Under de närmaste två veckorna kommer jag ha "semester" från mina vanliga jobb för att följa U21-EM på nära håll för sponsorerna av turneringen. På Fotbollsfestival.se/nyheter kan ni följa mina rapporter från turneringen som kallas "fotbollens framtid".

För övrigt: kan ni läsa mer om (och få bästa bildbevakningen i Sverige) den dramatiska krock som hände i Volvo Ocean Race i går. Självklart var jag på plats och bevakade kaoset kring Telefonica Blue!

Filmer från mitt besök i Marstrand finns att hitta på Youtube!

Motocross på Ullevi i går

Natten mellan onsdag 10 juni och torsdag 11 juni 2009. Det brinner i Göteborg. Jag ger mig ut för en egen liten liverapport från den "massiva" branden, Kurt Olsson style...
MEDIEKRITIK. Den kvinna i Israel som ville överraska sin mamma genom att ersätta hennes gamla madrass med ny och fräsch kom snart att bittert ångra sitt tilltag, den innehöll kvinnans livsbesparingar - en miljon dollar.

Eller gjorde den verkligen det?
Nej, naturligtvis inte.

Här kan ni se hur min gamle bekant Samuel Sidea totalt plockar isär ovanstående nyhet - som fick internationell mediespridning i dag - från alla håll och kanter. Stor humor, men även ett skrämmande dokument på vilken låg nivå av källkritik som råder på redaktionerna...

Sweden - the socialist nightmare

The Daily Show With Jon StewartMon - Thurs 11p / 10c
The Stockholm Syndrome Pt. 1
thedailyshow.com
Daily Show
Full Episodes
Political HumorNewt Gingrich Unedited Interview

Brrrriing, det ringer på min lur...

"Sedan kommer Terror-Tommy hoppa in"

Nu slutar jag att hålla tillbaka mitt inre odjur

Jag har bra självförtroende. Det vet tyvärr min omgivning om och det gör även att tjejer kan bli intresserade av mig för att jag är en social person som är "framåt", som tar för mig. Men det är även en belastning i sina stunder. Som när jag medvetet beter mig mot mitt eget bättre vetande.

Eftersom jag är en person som oftast får som jag vill har jag under många år utvecklat tekniker för att hantera min omgivning på sätt som gynnar mig själv. I detta kan det finnas allt från social kontakt med lokala pizzabagaren till en avancerad flört med en tjejkompis. Det kommer på något sätt naturligt till mig att synka med andra människor - precis i det läge då det är något som intresserar eller gynnar mig själv. Ingen altruism här direkt, även om det i grunden kan vara så att jag ser det här som mitt eget vardagsbeteende.

När någon med insikt skrapar på ytan, som jag själv, så märks det dock snabbt att jag egentligen har en baktanke med det jag gjort. Även i de flesta fall där det inte har framgått, ens för mig själv, vid första intrycket. Nackdelen med det här sättet, beteendet om du så vill, är att jag utelämnas till mig själv när saker går mot min vilja. De senaste två månaderna har jag genomgått en process som är väldigt onaturlig för mig - jag har motarbetat mitt eget sätt att vara. Jag har inte varit mig själv och det har varit medvetet.

Allt bottnar i, som vanligt, i min så kallade passion. Den här gången till en kvinna som under flera år varit min guldklimp, min tillvaro och min älskling. Hon kanske till och med sitter och läser detta förr eller senare, men det hindrar inte mitt behov av att "skrika detta från hustaken". Vi har efter många om och men, många till och från, splittat upp for real. Det var i huvudsak mitt beslut och orsakerna till det är irrellevanta i sammanhanget. Det som är orsaken till min huvudbry är att jag faktiskt verkligen bryr mig.

Jag älskar den här kvinnan.
Det skär i mig att inte vara med henne.

Alla drivs av olika krafter. Det är i vissa sammanhang hunger, saknad, vilja eller inspiration som får oss att genomgå en rörelse framåt. För mig är det passion, jag återkommer alltså till det här ordet. Min passion tar sig sitt bokstavliga uttryck i mina instinkter styr mig som person. Det jag känner att min instinkt säger är nästan alltid det som de facto kan återknytas till mitt hjärtas passion. Därför litar jag starkt på mina instinkter och har gjort detta så länge jag kan minnas.

Om och om igen, under otaliga veckor så har mina instinkter skrikit åt mig att jag borde bete mig på ett visst sätt, att jag borde göra vissa saker och framföra kontroveriella åsikter i huvudsak för att få fram den passion som brinner inom mig. För att tillfredställa inte bara mina egna behov, men det jag är övertygad är något helt fantastiskt. Men jag har hindrat mig själv. Det smärtar för mycket.

Kvinnor är min kryptonit. Kvinnan i mitt liv är kirurgen som håller skalpellen till min bröstkorg. Här vacklar alla mina instinkter och passionen tar ett eget liv, den raderar ut all logik och gör mitt tänkande kortsiktigt och våghalsigt. Det sistnämnda är inget positivt i detta sammanhang. Jag har haft en vilja att på alla möjliga och omöjliga, alla tänkbara och helt vansinniga sätt manifestera min vilja. Men även manifestera alla mina små till stora ambitioner med den här kvinnan - men har mot mitt sunda förnuft hindrat mig själv. Det går inte ens att beskriva vilka mängder av självkontroll som har krävts för detta.

I min natur finns inget av det här. Jag har fört en kamp mot min egen vilja och därmed förvandlat något, som för utomstående kan ses mest som en axelryckning, till ett internt krig mellan min hjärna och mitt hjärta. Ja, när jag läser mina egna ord ser jag precis hur patetiskt det låter. Men det spelar ingen roll. Det smärtar att jag nu sparkar in den dörr hon redan öppnade för mig för så länge sedan. Att jag inte såg henne öppna den utan gick runt och letade längs rummets väggar. Det skär i mig att se henne på andra sidan tröskeln, med ryggen vänd mot mig.

Hon hatar när jag säger saker öppet. När jag rensar min hjärna här eller på annan så kallad offentlig plats. Men när ryggen är vänd, tack vare mig och min vilja, så spelar det inte längre sådan roll. För mig är passion förknippat med livets starkaste känsla. Den ultimata skärseld som lyckligt lottade individer går igenom. Hon kommer alltid att representera den glödande kolen för mig. Det gör hon nu och igår, det gör hon även om jag blir senil i morgon.

Det jag hatar är att hon slutade se på oss genom dessa passionens glasögon. Att jag tillät det att ske med en simpel axelryckning. Det är inte okay. Det är inte jag. Det är sinnessjuka i kvadrat. Jag mår illa av mig själv när jag tänker på detta beteende och därför straffar jag mig själv. Genom att för första gången i mitt liv sätta koppel på instinkterna, hålla tillbaka det beteende som jag känner för att släppa lös i detta människornas känslorodeo. Jag höll tillbaka det i de absoluta nyckellägen där hela min tankevärld och fysiska existens skrek att jag skulle frigöra odjuret inom mig. Jag la band på mig själv. På gott och ont.

Allt i ett försök att kuva mig själv, att intala mig att den där känslan, instinkten, skulle sakta slitas ut och glömmas bort. Precis som hennes hade, har gjort. Men tvärtom levde den kvar. Den grodde sig starkare, vildare, vansinnigare. Den blev svårare att kontrollera. Den blev farlig för mig. Den blev påken som petade på mitt inre odjur för varje gång jag fick höra hur mitt hjärtas passion åter satt i en annans armar. Fysiskt illamående. Våldsam, otäckt våldsam, aggression.

Jag satt där. Hon var "all over me" och allas blickar drogs till henne. Men det spelade ingen roll. Jag kunde inte bry mig mindre, det enda jag tänkte på var hur min passion åter igen fått en tillfällig parasit långt bortanför den sfär jag lovat mig själv att stanna kvar i. Den där jag inte styr saker och ting utan låter livet rulla för sig självt. Hur kan jag någonsin ha sålt in den här patetiska lögnen till mig själv? Aldrig tidigare i mitt liv har en tanke äcklat mig så som denna. Åter igen. Min baktanke om att låta det öde jag inte tror på få chansen att styra mitt liv - had backfired and backfired bigtime. Precis som jag nu funderar på att trycka delete efter att ha markerat hela den här texten.

Men i så fall skulle jag begå samma misstag igen. Jag skulle inte ta kamp för min passion. Jag skulle svika mig själv. Det får inte ske igen, för i så fall kommer jag aldrig förlåta mig själv. Om jag ens någonsin kan hitta förlåtelse för de fuckups jag redan lyckats ådstakomma. Min inre kamp kan väl kallas utvecklande, men den är fullständigt idiotisk på så många andra plan. Den är direkt orsak till att jag tappade det viktigaste i mitt liv. Men det är samtidigt en direkt orsak till att jag skiter i vad som är skadligt och kontraproduktivt - utan bara gör det jag känner för.

Jag har hittat tillbaka till min passion.
Vad det nu än betyder, så här i "efterhand".

Bob

top