JOURNALISTIK. Hur går det till när hysteri skapas? Låt mig förklara. Här om dagen stack ett gäng ur Wisemen (huligangruppering bland supportrar till IFK Göteborg) och ett gäng från Ultras Göteborg (tifo-/läktargruppering bland supportrar till IFK Göteborg) upp till IFK Göteborgs träning för att göra en slags protestaktion mot det dåliga spel som presterats av laget i början av fotbollsallsvenskan 2010. Det hör inte till vanligheterna, exempelvis har jag som besökt hundratals träningar av det här slaget enbart sett det vid ett par tillfällen tidigare. Men nog om det.

Väl på träningen så yttrades det en del jubel vid somliga spelmoment, men främst en del burop och glåpord när framför allt backarna Fredrik Risp och Hjalmar Jonsson slog långbollar. En del av supportrarna ville helt enkelt markera mot att dessa långbollar - enligt deras sätt att se på saken - var en av orsakerna till att IFK Göteborg presterat under par i vår.

Ett flertal medier fanns på plats för att bevaka träningen inför den viktiga matchen mellan IFK Göteborg och Elfsborg (spelades på söndagen, 5-1 till IFK Göteborg). Bland dessa fanns GT/Expressen, Borås Tidning, Göteborgs-Posten och Aftonbladet. Flera fotografer och skrivande journalister bevakade alltså träningen vilket gjorde det väldigt tydligt att eventuella missnöjesyttringar skulle resultera i medial uppmärksamhet. Bara någon väldigt naiv person kunde gå miste om detta.

Då sker det: Folk börjar bua. Som resultat av detta reagerar (på webben) marknadsledande Aftonbladet med att köra en liverapport kring det som sker. De ringer alltså in till sin redaktion i Stockholm och berättar att "nu buar fansen ut IFK Göteborg under träning". Reportern i fråga tar sedan en mobilbild på dessa fans och skickar det via MMS till Stockholm. Innan träningen ens hunnit avslutas möts alltså läsarna på Sportbladet.se av en "nyhetsflash", längst upp på sportsajten, med information om att det pågår någon typ av verbal attack mot IFK-spelarna på Kamratgården i Göteborg.

Innan detta skett kan jag mer eller mindre garantera att vare sig GT eller G-P hade fokuserat på detta buande. I så fall hade det nämnts med någon enstaka rad i en längre text som handlade om fotbollen, om matchen som komma skulle och den träning som ledde fram till densamma. Det vet den som följt journalistiken kring fotbollen i Göteborg. Men nu har Aftonbladets reporter gjort sin bedömning av läget och skickar in en tillspetsad rapport till redaktionen i Stockholm. Rapporten innehöll för övrigt en del misstänkta sakfel, bland annat pekas det ut att IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild ställt sig bredvid de buande - tillsammans med föreningens säkerhetsansvarige Tommie Elgeståhl, varpå buandet upphört. Att det lyfts fram hur just säkerhetschefen ställt sig där ger naturligtvis det hela en viss dramaturgisk tyngd, då det insinuerar att det fanns en säkerhetsrisk i själva buandet eller i varje fall från de personer som stod för buandet. Dock berättade flera andra supportrar på plats att det inte sett skymten av IFK Göteborgs säkerhetsansvarige.

Däremot stod Håkan Mild bredvid styrelseledamoten Palle Stenberg och såg träningen. Men det låter väl inte lika effektfullt när kontentan av rapporten är att fans betett sig hotfullt åt, antar jag. Eller så har väl Aftonbladets reporter helt enkelt blandat ihop den flintskallige och rätt runda mannen som är säkerhetsansvarig - med styrelseledamoten som är slank och har långt hår i en hästsvans. Alternativt att de andra supportrarna på plats inte sett vad Sportbladets utsände lade märke till. Men jag är lite skeptisk till att det skulle vara så. Lite.

Hur som helst så ser nu redaktionerna i Stockholm och Göteborg att Sportbladet lagt upp sin dramatiska flash på webben. Genast börjar snacket gå och reportrarna på de andra tidningarna rings upp för att få höra varför de i sin tur inte rapporterat in denna stora dramatik till sina respektive redaktioner. Nu vet jag inte exakt hur de här samtalen gick, men jag kan från egen erfarenhet gissa mig till att tre till fyra skrivande reportrar reagerat med att undra varför det blivit ett sådant fokus på det som alla inblandade egentligen sett som en petitess. Sedan har de snabbt fått kapitulera till att ägna sitt fokus på att ta igen det så kallade försprång som Sportbladet fått.

Ett försprång som i detta fall inte skulle existerat om inte Sportbladets reporter hade närvarat vid träningen, naturligtvis. Då hade incidenten fått viss uppmärksamhet, men troligtvis mer i proportion till dess faktiska betydelse. Istället blir det nu en snöbollseffekt där chefer på redaktioner i väst och öst vill få ut maximalt av det som de nu har läst hos Sportbladet. Deras skruvade version av sanningen har plötsligt blivit helt central för rapporteringen hos alla konkurrenter. Nu "vet" redan den initierade nyhetsläsaren att "något" hänt på Kamratgården och det spekuleras i om detta inte kommer att bli, eller kan komma att bli, den stora fotbollssnackisen för dagen.

Naturligtvis blir det även så.
Men det borde inte ha blivit det.

En nyhet blir alltid mycket större i diskussionen på en redaktion, än vad den egentligen är ute i verkligheten. Det kan med all sannolikhet alla fältreportrar skriva under på. Det sägs att journalisterna är de som skapar rubrikerna ute i verkligheten - och visst, kalla mig gärna cyniker - men det är på redaktionen som storleken på typsnittet i rubriken sätts. Och löpsedeln. I metafor, som i faktisk bedömning.

I teorin är det här helt korrekt. Tidningar styrs av ägare, publicistiskt ansvariga chefer och ekonomiskt beräknande ansvariga som hela tiden tvingas väga för och mot kring vad som säljer och vad som är gångbart journalistiskt. Detta gäller naturligtvis extra mycket på landets fyra kvällstidningar. Men det finns problem med den här balansgången med, som när någon börjar tumma på verkligheten eller förstärka skeenden i avsikt att skapa rubriker. I stället för att rapportera skeenden som därmed blir till rubriker. Den allt mer aktive journalisten, ivrigt påhejad av en del chockjagande chefer, blir därmed på sikt en fara för trovärdigheten inte bara för sin egen tidning - men för journalistkåren i stort. För den som är ytterst ansvarig för att det blir en korrekt rapportering - trots den juridiska balansen och redaktionella hierarkin - är reportern på fältet, som ser, hör och tar reda på vad som händer. Om han eller hon då börjar överdriva saker så skapas det svallvågor genom hela tidningspyramiden. Hur skall en chef kunna göra en korrekt bedömning om inte reportern ger den rätta och hela bilden av det som sker? Ens den rätta och hela bild han ser genom sina förstärkande reporterglasögon.

En nyhet är allt som oftast bäst när den rapporteras så nära verkligheten som möjligt. I och för sig är inte verkligheten något neutralt och objektivt som alla människor kan se på samma sätt, men det krävs inga hjärnkirurger för att lista ut när nyheterna som rapporteras övergår från att en reporter berättar det som skett för sina läsare, till att skapa det som sker för att locka till sig läsare. Tyvärr är den senare metoden enklare att ta till. Den tuffa vägen är att inte själv delta och förstärka, utan skapa sig trovärdighet och locka till sig läsare genom att göra det tuffa och slitsamma arbetet. Det där man berättar skeenden framför att överdriva om skeenden.

Bägge vägarna kan väljas även för kvällstidningar.
De som säljer lösnummer och lever på upplagesiffrorna.

Men det finns tydliga skillnader mellan hur olika reportrar arbetar, det ska alla läsare ha väldigt klart för sig. Det ska även poängteras att det är väldigt ofta så att den som ligger närmast gränsen för det som är rent pressetiskt försvarbart är den som lockar till sig flest läsare. Tragiskt men sant. Jag kallar det för Howard Stern-effekten. Stern är radioprofilen i USA som i många herrans år skött sitt program efter devisen "om lyssnarna aldrig kan förvänta sig vad som kommer härnäst, så slutar de aldrig att lyssna". Så fungerar även tabolidpressen på dåliga dagar. Men där Stern sysslar med underhållning så har pressen ett ansvar mot sina läsare att rapportera nyheterna på ett korrekt - men gärna underhållande - sätt, dock med innehåll som speglar verkligheten och inte fiktion.

Samma dag som IFK Göteborgs spelare fick höra en del burop på sin träning besökte en grupp supportrar från AIK:s huligangruppering sitt favoritlags träning. Där höll de samtal med tränare och spelare för att framföra sina åsikter på hur laget skulle skötas. Detta vinklades som ett produktivt möte mellan fans och ledare, när exakt samma beteende vid flera tidigare tillfällen har kallats för "kvartssamtal". Då har samma beteende framställts som hot. Nu vet jag inte vilka omständigheterna var kring AIK:s träning vid det här tillfället, men vet dock från egen erfarenhet att det bara var rena slumpen som avgjorde hur en av incidenterna vinklades till en slags verbal huliganattack - medan den andra omnämndes i positiva ordalag.

Det var helt och hållet beroende på vilka reportrar som var ute för dagen.
Det var helt och hållet beroende på vilket humör dessa reportrar var på.
Det var helt och hållet beroende på vilket behov fans för "heta nyheter".

En del säger säkert att jag är partisk för att jag håller på IFK Göteborg. Men jag vill påpeka att jag inte tycker de har porträtterats felaktigt i sak, jag anser bara att det här är ett tydligt exempel på hur ett mindre "drev" kan skapas. Jag är dock skarpt kritisk rent privat till folk som buar ut sitt lag på en träning och jag är för övrigt - på gott och ont - en av IFK Göteborgs största kritiker på de flesta andra plan. Dessutom är jag ju kvällstidningsreporter och därmed partisk på det hållet så det står härliga till. Jag är ofta del av det problem jag här beskriver men hoppas samtidigt att det är just den här typen av kritisk självrannsakan som får en att hålla sig på rätt sida av gränsen. Det måste finnas utrymme att bedöma en och samma händelse på väldigt olika sätt, det måste även vara journalistiskt accepterat att se en och samma nyhet som väldigt något väldigt stor eller helt trivialt.

Det är ett tillåtet spelrum.

Men vi som lever med daglig nyhetsrapportering vet att det allt oftare sker en slags rapportering som består av vagt sammansatta indicier som pusslas ihop till en kryddad sanning som levereras till läsarna. Hade jag varit elak skulle jag sagt att vissa journalister medvetet överdriver och i extremfall till och med ljuger för att skapa en bättre story. Jag har sett det i blåljusrapportering, i spaningsmord, i kommunalhärvor och på flera andra områden. Där jag varit med och sett precis vad som hänt från första parkett för att sedan ha fått läsa extremt kryddade versioner av samma verklighet i någon annan tidning. Men så elak är jag inte, att jag skulle kalla några konkurrerande reportrar för lögnare. Jag är ju en snäll kille. En naiv och ung reporter som inte hunnit korrumperas, i varje fall ännu.

Till sist kan väl konstateras att de som säger att media "enbart ljuger och överdriver medvetet" bör kamma sig, betänkligt. Om man som i detta fall går till ett fotbollslags träning och buar framför en större grupp journalister är man bra korkad om samma person tror att det inte ska bli uppmärksammat på olika vis. Frågan är snarare hur det blir uppmärksammat och det är en diskussion som jag tror är nyckeln till pressens överlevnad i längden. En smart och aktiv 2.0-journalistik hade filmat skeendet och därmed spräckt diskussionen kring vad som egentligen hände och effektivt dödat alla möjligheter till överdrifter. Då hade läsarna kunnat bedöma själva, med sina kritiskt granskande ögon. Man ska aldrig idiotförklara sina läsare, det kommer tillbaka och spökar en vacker dag.

Men nu filmade ingen det hela, vad jag vet.
En You Tube-film hade knäckt hela medierapporteringen.

HANKINS I MEDIA.
I dag satt jag i pesach-panelen hos P3:s Brunchrapporten. För att läsa Emmy Raspers sammanfattning av vad programmet handlade om i dag klickar du här och för att sedan lyssna på mig när jag snackar om prästers sexvanor, Zlatans inflytande på Mona Sahlin och andra tokigheter, live på Sveriges Radio, så klickar du här.

Med hjälp av panelens superkrafter analyserade vi nyheter från tre olika perspektiv: filosofi, sport, PR/kommunikation. Pia Nykänen, doktor i praktisk filosofi vid Göteborgs Universtitet och en höggravid Maria Norberg, PR-expert, satt i panelen tillsammans med mig och själva samtalet leddes av charmtrollet Henrik Torehammar.
Exhibit A: Work related reading.

Exhibit B: Blogg related reading.

Men snart skall jag skaka liv i den här jävla bloggen igen. I dag, måndag så börjar jag mitt våråtertåg med att ägna förmiddagen på Sveriges Radio, där jag skall sitta i panel hos Brunchrapporten i P3. Sedan återstartar både arbetsliv som den här bloggen efter den paltkoma som Påsk och annat tvingat på mig...

Just nu...
är jag: redaktör för GT-Sanktan.
har jag: skadat mitt högra mittfinger. För en New Yorker är det tufft.
vill jag: hitta mig en ny musa.
kan jag: skryta med att jag bossar för två "egna" redaktioner.
hoppas jag: att det vänder för Blåvitt och det snabbt.
älskar jag:
"Simba, Simba."
längtar jag: efter sommaren - av helt andra skäl än dig, värmetörstare.
kallas jag: Macketonk.
kommer jag: revitalisera min vänskap med Jojo.
rasar jag: mot de idiotiska inresereglerna USA infört.
borde jag: blogga oftare här och mer om journalistik.

Är du kunnig på området fashion bör den här bilden, de här benen, fascinera. Enligt ryktet är det nämligen en "supermodell" med bas i Brooklyn, New York, som har den vackra taggen på sina påkar...
top