Att inte dumförklara de kloka läsarna

Nattmänniskornas behov

Här är Pink-tumultet ni aldrig fick se

JOURNALISTIK. I veckan är Pink i Göteborg, så vi på tidningen har naturligtvis bevakat hennes offentliga framträdanden för att rapportera om dem i tidningen. Det går alltid att diskutera hur intressant detta är, men på nöjessidorna i en tidning är det naturligtvis av högsta relevans. Speciellt i och med att hon är konsertsommarens största dragplåster - som förväntas dra 30 000 till Ullevi i kväll.

Nog sagt om det.

I onsdags fick Kai Martin, nöjesbossen på GT ett bra tips om att Pink var på väg till Göteborg - direkt efter konserten i Helsingfors samma kväll. Naturligtvis höll vi då koll på henne, fick de enda bilderna på när hon landade på Landvetter, luskade snabbt ut vilket hotell hon skulle bo på där vi fick de enda bilderna på ankomsten till hotellet (Avalon) och så bevakade vi när hon satt i hotellbaren på bottenvåningen på samma hotell.  

Allt det var vi helt ensamma på i GT på torsdagen.
Nog sagt om det, igen.

Den sistnämnda bevakningen, på när Pink satt i hotellbaren är det intressanta i sammanhanget. Jag och en fotograf stod nämligen ute på gatan och bevakade vad som pågick inne i baren, genom glasrutorna på hotellets bottenvåning. Avståndet till Pink var drygt 20-25 meter. Efter en stund fick popstjärnan syn på fotograf-Anders, varpå hon inte alls blev nöjd. Hon skickade nämligen ut sin man, Carey Hart, för att läxa upp oss. Följande konversation utspelar sig utanför uteserveringen (ja, vi hade dessutom en uteservering mellan oss och Pink) på hotell Avalon, cirka 00.55, natten mot torsdagen:

Carey Hart: Ge fan i att fotografera oss. Klockan är 02.00. Om jag ska behöva komma ut hit en gång till blir det synd om er, för jag har ingenting att förlora.
Jag: Vad menar du? Vi har inte trakasserat er utan står på behörigt avstånd?
Carey Hart: Vad jag menar kan ni nog räkna ut själva, jag har som sagt inget att förlora, tro mig.
Jag: Menar du att du tänker komma ut och slå ner oss?
Carey Hart: Du fattar nog. Krävs det så tar jag med mig hennes (Pinks) säkerhetschef med och han är inte att leka med. Tro mig.
Jag: Så när vi står ute på en gata mitt inne i staden och försöker sköta vårt jobb hotar du oss?
Carey Hart: Ni kan plåta henne på röda mattan.
Jag: Pink går inte på röda mattan i Göteborg.
Carey Hart: Byt jobb då och ge fan i att plåta oss, kom ihåg att jag inte har något att förlora. Röda mattan säger jag.
Jag: Men kan inte hon ge oss en kort kommentar så går vi härifrån helt och hållet.
Carey Hart: Akta dig, som du kanske vet så har jag inget att förlora.

(jo, vid det här laget hade jag ju hört det ett par gånger...)

Jag: Men i Sverige är det tillåtet att fotografera på allmänna platser och vi står mitt ute på en vanlig gågata. Ärligt talat, var inte så otrevlig, vi har varit respektfulla och hållit oss på gott avstånd. Om ni verkligen vill vara i fred från uppståndelse så sätter ni väl inte i en bar på bottenvåningen med öppen insikt i centrala stan? Ni har ju en penthouse på taket, varför sitter ni inte där om ni nu verkligen vill slippa människor omkring er?
Carey Hart: Du, (gör en hotfull framåtriktad rörelse mot fotografen Anders) jag har sagt till er. Kommer jag ut en gång till blir det synd om er.
Jag: Men kan hon inte ge en hälsning till fansen då? Så lovar vi att inte ta fler bilder ens här utifrån gatan.

Då vänder Carey Hart ryggen till och går in igen.

En av mina suddiga bilder från Pink-bevakningen.
Och nej, jag hann inte filma för jag talade i telefon när han plötsligt dök upp och började fräsa mot oss. Däremot försökte jag knäppa av en bild när han var som mest aggressiv, vilket ni hade sett, men kvalitén på den bilden blev tyvärr ett kaos av ljus och sudd där man inte kan tyda någonting alls.

Dagen efter så fortsätter "showen". Torsdagen innebär bland annat att Pink gör obscena gester till fansen, hon vägrar att skriva autografer trots att fans är runt henne på både Sjömagasinet - där sällskapet äter - samt kring hotellet, där sällskapet umgås och har det trevligt i baren. Hon nekar bland annat en kille som av en slump kommer riktigt nära henne, med motiveringen att hon är upptagen i telefon. Pink väljer sedan att ignorera de barn som sökt upp henne för att de är fans och springer rätt in i bilen, istället för att stanna upp och vara lite tillmötesgående. Bland annat en kille som vill ha en autograf som present på sin 7-årsdag, läs mer om det i fredagens GT.

Bruce Springsteen tar sig tid. Han brukar hälsa på folk, skriva autografer, svara på frågor, vinka till fans - till och med stanna för någon bild där han poserar. Han brukar ta lugna promenader från restaurangen till bilen, förvisso omgärdad av vakter, där han ger omgivningen en liten mättnad på stjärnhungern.

Bono i U2 tar sig tid. Han vinkar, svarar alltid (förvisso kort) på fansens frågor och signerar ofta autografer. Han brukar le åt journalisternas kameror, vifta med vinflaskor mot fotografer och alltid ha ett leende på läpparna. Han väljer i princip alltid att gå till platser som har full insikt, så att fotografer och fans kan ta sina bilder från håll.

Men inte Pink. Här är det sura miner och rent aggressiv attityd.

I stället kör Pinks vaktchef upp en ficklampa i nyllet på vår fotograf. När han försöker flytta kameran så rör han runt ficklampan och när fotografen håller handen för lampskenet så går han ännu längre, vi behöver inte gå in på detaljerna, för jag var inte där och såg det just då. Men det är ett konsekvent aggro-beteende.

Allt det här är tyvärr något man får räkna med bland vissa segment av den bisarra värld av kändisar, följen och turnéhysteri som följer med. Men det som faktiskt verkligen inte är okay är att dessa stjärnors hejdukar inte bara hotar journalisterna som försöker bevaka dem på ett faktiskt rätt så avslappnat vis - utan att de dessutom eggar upp sina ovetande fans (som inte sett stjärnföljets aggressiva beteende) - till att ogilla medierna:


Jag kan personligen gå i god för att vi på GT inte har gått efter Pinks mamma en enda meter. Naturligtvis har vi tagit bilder på henne när hon gått runt tillsammans med Pink och när hon kommit ut från hotellet - men vi har låtit henne vara helt i fred "på stan" och alla andra ställen hon nu kan ha varit på. Detta trots att hon vandrade rätt ut ur huvudentrén på hotellet, gick iväg och gjorde gud vet vad. Nu kan jag inte tala för vad andra tidningars utsända gjort eller inte gjort, men vi var verkligen inte där för att springa runt efter hennes vänner eller familj, vi var där för att berätta för läsarna vad tjejen som drar 30 000 till Ullevi - hade för sig.

Ändå får vi läsa det här på Pinks Twitter:






Det här är faktiskt riktigt lågt. Här använder hon sin mamma som ett slagträ för att kunna komma undan med sitt egna arroganta beteende. Ett enkelt försök att vända folk mot oss som är utsända från pressen för att bevaka "the big deal" med att en internationell stjärna rör sig i vår lilla stad.

Och det är inte första bråket med svensk media inför konserten på Ullevi. Scanpix får inte bevaka konserten och Borås Tidning vägrar att bevaka konserten, i sympati med Scanpix.

Dessutom fick jag höra från ett fan, som bett om att få ta en bild på sin idol att:
- Hon skrek "don't even think about it" och vände sig om när jag gick fram till henne.


Fantastiskt trevlig kvinna detta, Pink. En förebild för miljoner unga flickor och kvinnor.
Nej fy fan, nu väntar jag bara på debatten om de "stora stygga medierna" igen.
Som bekant är vi ju roten till allt ont i världen. Suck.

Ändå har det aldrig varit något problem - så vitt jag vet - kring bevakningar av Bruce eller Bono, för att nämna några riktiga supernamn som varit ofta i Göteborg. Inga problem, tvärtom har de haft en avslappnad och glad stil. Men visst, det måste ju naturligtvis vara pressen det är fel på. Självklart.

Vad håller SVT på med?

Old spice - the ending

Urbaniseringens baksida

Veckans geni


Östra Hamngatan 22:30 lördag kväll.

En perfekt dag - visa kuken på badet



MEDIA. Mina gamla kursare Christoffer Friman (Filter) och Erik Sidung (TV4) härjar i Djungeltrummans Taco-tv. Chris utläggning på ämnet "kukar" från 1.30 in i klippet är magi. Skrattar du inte åt det här är det fan fel på dig.
HANKINSTUBE. I januari lade jag upp en video på You Tube där jag totalsågade den kommande vuvuzela-hysterin, en hysteri jag förutspådde skulle braka lös lagom till fotbolls-VM i Sydafrika. Naturligtvis blev det precis som jag förutspådde och drygt 14 000 har sett min video och fört en våldsam debatt för/emot vuvuzelans existens i kommentarsfältet i anknytning till densamma.

Men den debatten låter jag vara, för där har jag kallats både "idiot och rasist" som "synsk och geni". Det som fascinerar mig är att någon störde sig så kraftigt på min videosågning att han laddade ner mitt klipp, klippte om det och lade på vuvuzela-bräk på klippet - för att sedan posta det som ett videosvar på mitt debattinlägg i ämnet.

Rubriken: ANNOYING Swedish IDIOT Blows ANNOYING Vuvuzelas!!!


Det är humor. Undrar vem snubben är och varför han är så jävla arg?
JOURNALISTIK. Ibland är det jobb som jag minst förväntar mig som ger störst respons. I förra veckan skrev jag om de här tre tjejerna som skulle ta bussen till badet (nej inte havet, my bad) och råkade ut för en helvetesresa i kollektivtrafiken.

Det är faktiskt länge sedan jag fick ett sådant jättelikt gensvar efter en artikel, för här trillade både mejl och privata meddelanden in på olika sociala nätverkssajter. Även om just "dödshotade" var ett ord som slank in fel i webbpubliceringen och fick tas bort senare (men då slant det mig förbi att ta en ny screenprint) så är resande i kollektivtrafik något som engagerar många och när tre "sårbara" unga tjejer drabbas av en äldre mans vrede - ja, då finns en kompott i artikeln som får folk att tända till.

Jag såg att jag fick någon sarkastisk kommentar på BaraBen.com som försökte ge sken av att den här artikeln på något sätt skulle vara dålig journalistik, men själv tycker jag helt tvärtom. Här låter vi vanliga människor komma till tals efter att ha drabbats av en dramatisk orätt i sin vardag. Precis sådant som väcker engagemang och som måste komma upp till ytan för att den typen av incidenter inte skall upprepas om och om igen.

Sedan skadar det ju inte att vi lyfter fram unga människor som dessutom är kvinnor. Något jag medvetet försöker få fram så mycket som möjligt i det vardagliga arbetet, då det är väldigt lätt att falla i slentrianmönster och enbart fylla tidningen med manliga medelålders "experter" och proffstyckare av olika slag. Det är en enkel väg att gå, då det finns gott om människor som bara väntar på att få tycka till om, ja, vad som helst. Då är ett extra samtal eller två, eller en lite större runda på stan eller platsen för en händelse att föredra, för att medverka till en bättre spridning av intervjuobjekt i tidningen. Alltid.

Sedan har jag då kontrasten. En manligt dominerad artikel där samtliga inblandade är män, där vår egen proffsexpert är en medelålders man, där ämnet är väldigt macho och manligt - nämligen öl. Det intressanta med artikeln är att den inte kom i närheten av de läsarsiffror eller det gensvar som ovanstående "skräckturs"-story kom upp i...

...men den gav ett jättestort gensvar på Facebook, där den hade fått 190 "gilla"-klick när nedanstående bild togs något dygn efter publiceringen (225 i skrivande stund). Här hade det dock bara droppat in ynka tre kommentarer på GT.se och jag fick inte ett enda mejl med vare sig positiv eller negativ feedback. Mot kanske 30 mejl angående "busstjejerna" och 69 "gilla"-klick.


Men som ni kan se finns reaktionen där ändå, då många har klickat in ett gilla på artikeln. Delvis har detta att göra med att Supporterklubben Änglarna webb-länkade från sin hemsida till GT.se-artikeln och gjorde reklam för nyheten på Facebook. Men kan man då jämföra de uppemot 200 "gilla"-klick på Facebook med de drygt 30 skrivna reaktioner av olika slag som dök upp till artikeln här ovanför?

Tveksamt. Men det är i vilket fall väldigt intressant att följa vilken respons olika slags artiklar får och än med intressant sett till innehållet, vilka personer som lyfts fram i dem och om de handlar om något "negativt" eller "positivt". Ibland kan jag till och med dra slutsatser mellan kön och reaktion, vilket bekräftar vissa strukturer som vi har i vårt samhälle. På gott och ont.

Att snacka med sig själv i en hiss...

top