Facebook-journalistik i GT, 26 augusti 2010.
JOURNALISTIK. Jag gör min läxa varje dag, genom att ta mig till de plaster som min generation "lever" på. Under förra veckan tog detta sökande mig till ett läge där jag kunde skriva om en gammal bekant, Hanni Beronius, 20, som åter och åter fått sitt liv kapat på nätet. Det här är ett exempel på den typ av journalistik kring och om sociala medier (/och våra liv där) som jag tror är viktig, kanske till och med grundläggande, för att bygga broar mellan traditionella medier och modernt IT-liv.

Vi spenderar allt större tid på internet, både i arbetet som i privatlivet, med effekten att de möten som förr genomfördes irl i allt större utsträckning sker online. Det är bara att notera hur ofta folk kommenterar det faktum att "det känns som vi sågs igår" när du träffar någon man inte har sett på länge. Allt eftersom vi effektivt följer varandras liv på Facebook, Twitter, You Tube, flickr och bloggar.

V(ebb)ästsvenskarna diggade även min vinkel på ett av de problem som uppstår och läste artikeln i hög utsträckning, den var mest läst på GT.se den 26 augusti. I tidningen fick den förvisso en ettapuff och sju spalt - men personligen tror jag att det är material av den typen som vi kommer toppa mer och mer med framöver. Och nej, det säger jag inte för att jag producerat innehållet. Vi bevakar och berättar de områden som människor finns på, de mötesplatser som växer fram. I dag är de i större utsträckning sociala medier än expressobarer. På gott och ont.

= Facebook-journalistik.

@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@

Coolt att se vilket genomslag vi i gammelmedia fortfarande har. Efter att jag skrev ovannämnda artikel började frågorna rasa in till mig. Läsarmejl som undrade saker om innehållet i artikeln, andra medier som hörde av sig och ville komma i kontakt med Hanni och så den vanliga mängden av människor som hade åsikter om henne som person, allt från rent gnäll till uppskattande stöd.

Så för att vara bussig hookade jag upp en kontakt mellan Hanni B och Bandit Rock/TV6 (Gamla Morrongänget) och nu läser jag att hon dessutom fått erbjudanden om modelljobb - tack vare GT-exponeringen. Det var förvisso inget jag reflekterade över på förhand (eftersom det var jag som jagade upp nyheten från henne och inte tvärt om), men rätt slags exponering i Västsveriges kvällstidning kan sätta saker i spinn, bigtime!

@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@

MMS/2.0-journalistik i GT 29 augusti 2010.
En annan del av den moderna mediebilden är 2.0-journalistiken - den deltagande journalistiken. Egentligen så är 2.0 ett direkt deltagande mot publiceringsverktyg, exempelvis blogg, men jag väljer att föra in läsarbilden som en del av detta nu. Vi på GT - likt vår storasyster (/moder) i Stockholm, Expressen - använder oss av 71717 för läsarmejl via MMS och E-post.

I takt med att i princip hela befolkningen "beväpnats" med bra kameror i sina mobiltelefoner, iPods och vanliga digitalkameror - så är de vid nio av tio fall före medierna på olika olycksplatser, i katastrofhärdar och där saker sker. Ett incitament är att det via 71717 arrangeras en tävling om månadens/årets bästa nyhetsbild.

I helgen fick vi ett strålande exempel på bild-2.0-deltagandet när väderhelvetet drog in över Dalsland och vägar spolades bort på alla håll och kanter. Bilder rasade in från alla håll och kanter, främst från trogna GT-läsare, men även från människor som specifikt gav sig ut för att försöka ta bra nyhetsbilder som kunde konkurrera i vår tävling om månadens bild.

Då jobbar vi hårt med att ha kontakt med människor som är ute på småvägar i skogen, dit vi inte hade hittat även om vi hade slängt oss in i bilden så fort larmet kommit. Dessa läsare, med möjlighet att skildra skeendet i både ord och bild deltar sedan aktivt i den journalistiska processen och ger ett djup till storyn som i vissa fall är svårare att få tag på om ett proffsteam plöjer omkring i ett för dem okänt område.


Åter igen blev det populärt bland läsarna, det vi toppade tidningen med (1:a + 8-9) var även mest klickat på webben under 29:e augusti. Men den här gången tack vare läsarnas inskickade bilder till 71717. Jag snackade i dag med killen som tog bilden vi körde en bildetta på och han var genuint glad av att ha deltagit i processen. Sådana kontakter är viktiga att vårda för oss i gammelmedia, för det för in det deltagandemoment från våra läsare som stärker oss som tidning.

= MMS-journalistik.

@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@

You Tube-journalistik i GT, 28-29 augusti 2010.
För att toppa detta gick jag på ytterligare ett socialt media för att hitta en journalistisk vinkel, den här gången från videosajten You Tube. En stå upp komiker och kontaktperson vid namn Anosh Sheytan hade filmat tillgången på knark och vapen i stan - varpå vi använde filmen som grund för att belysa ett växande samhällsproblem. Screenshots från filmen, granskning av råmaterialet, intervjuer och faktachecks - så har man en fräsch vinkel hämtad från You Tube, på ett aktuellt problem som berör många och engagerar de flesta.

Den första artikeln gav VG-polisens chef för roteln för grova brott, P-O Johansson, möjlighet att förklara och analysera situationen - för att under dag två följa upp och ställa de lokala toppolitikerna Jan Hallberg (M) och Annli Hulthén (S) mot väggen. Dessutom körde vi en grej om de kraftiga reaktioner och hot som filmmakaren fick riktade mot sig på grund av sina avslöjanden. Den första artikeln toppade vår läsarstatistik på webben under den 28 augusti, uppföljningsartiklarna låg på topp fem dagen efter.

= You Tube-journalistik.

@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@

Och som om inte detta var nog använde jag i går kväll Twitter och Facebook som direkta arbetsredskap. Jag har en tvåspaltare i dagens GT om de stadsdelar i Göteborg där valdeltagandet vad absolut sämst och bäst i förra kommunalvalet. Under dagen hade jag varit ute i de berörda stadsdelarna, Långedrag och Gårdsten, för att snacka med väljare.

Framåt kvällskvisten behövde jag även nå två lokala politiska representanter, en från bägge block. Jag lade upp en flash på de två sociala mediesajterna, med följande innehåll:


Inom loppet av ett par minuter, och då menar jag maximalt 2-3 minuter, hade Ulf Bjereld från de rödgröna och Adam Cwejman från Alliansen hört av sig till mig. Några minuter senare hade jag ställt mina frågor till dem, ytterligare ett par minuter senare var jag på väg ut till ett nytt jobb...som (skryt skryt) är det vi toppar GT med i dag.

= Twitter-journalistik.

@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@Hankins.se@@


Har du gjort din läxa?

Här är tidernas roligaste galopp

HÄSTAR. Kolla in det här galopploppet. Jag såg det på Sportscenter på CNN i dag och var bara tvungen att leta upp You Tube-klippet. Ha lite tålamod, för efter typ 1.40 blir det upplopp och då börjar den riktiga humorn...

Turboklockan - bli gammal snabbt!

Jakten efter en bonde på Kungsgatan

Mohombi - Bumpy Ride (Sebastian Ingrosso Remix)

JOURNALISTIK. Här ser ni två artiklar som jag hade i GT i förra veckan. Den ena - om flygkriget - producerade jag några dagar tidigare, som ett "ensidesdokument" och den andra - om Gudrun Schyman - var ett rent nyhetsknäck som jag roddade ihop kvällen före det gick i tryck.

Det intressanta är att jag fick jättestor respons på båda artiklarna, men på två väldigt olika sätt. Artikeln med Gudrun Schymans utspel mot SVT:s valgala gav en massiv respons på nätet. När jag vaknade nästa morgon hade kommentaren redan hunnit få 60-gilla klick på Facebook, över 130 kommentarer på GT.se och var den mest lästa artikeln på både GT:s som Expressens webbsajter.

I mejlboxen trängdes ett gäng mejlresponser och på jobbet snackade de om att den artikeln kanske borde fått mer utrymme i pappret. Allt från något väldigt enkelt, då alla såg att sändningen i fråga blev ett fiasko och jag ställde ett par enkla frågor till den person som var bäst lämpad att såga densamma.


Samma dag hade jag då mitt kortdokument på flygkriget mellan Ryanair och easyJet, vilket fick en helt annorlunda - men lika effektfull respons. Där blev jag kontaktad av flera personer som jag känner som sa direkt till mig att det var ett intressant ämne jag lyfte och att de uppskattade artikeln. Dessutom fick jag bra respons för timingen och innehållet från nattchefer och redigerare på jobbet, vilket alltid är uppskattad feedback. Men här var läsarresponsen - i alla fall den som nådde fram till mig - mycket mer beskedlig.

Naturligtvis är det så att kontroversiella ämnen per automatik väcker större reaktioner. Sedan är det - som jag tidigare konstaterat här på bloggen - mycket enklare för folk att ta sig tid för att skriva av sig negativitet, hat, irritation och liknande känslor, än uppskattning för innehåll. Precis på det sättet går även den börjande debatten i Gudrun-tråden, där de flesta har en åsikt om SVT, Feministiskt Initiativ, Gudrun eller något politiskt.

Det jag framför allt vill komma åt är att balansen mellan de här två tingen - sensationen och innehållet - är väldigt viktig för att man ska ha en levande och vital tidningsprodukt. Det går att producera material som upprör och engagerar människor, men dess förmåga att hålla kvar människor är begränsad. Därför måste den typen av kvällstidningsjournalistik kompletteras med en lite bredare och djupare tabloidjournalistik - men inte för den sakens skull något tråkigt eller stelt. Balansen är essensen i framgångsreceptet, en balans som svenska tidningar inte alltid lyckas att hålla. Jag säger inte att vi gör det jämt heller, men diskussionen lever och förbättringar kan alla alltid göra.

Sedan finns det en slags blandning med som är väldigt populär hos läsarna. En blandning av djup och "sensation", som i fallet med Malin Krtistiansen, 16, som våldtogs och mördades i ett litet samhälle utanför Borås för ett år sedan. För någon vecka sedan var jag hemma hos hennes mamma, Lena Kristiansen, och talade ut om det svåra året sedan mordet.

Faksimil GT.se 8 augusti 2010
Här har vi en människa som varit med om det värsta lidandet som jag kan tänka mig - att förlora sitt barn under hemska förhållanden. Det gör att berättelsen om sin dotter, om tiden sedan brottet, om kampen att leva vidare, nästan alltid blir väldigt känslosam och varm, något som verkligen går rakt in i hjärtat på både mig som journalist men framför allt på alla läsare. Artikeln blev även den mest lästa på vår webb den dagen - och låg kvar i toppskitet flera dagar efter det.

Till sist har vi de oväntade artiklarna, där vi i kvällspressen gör det som ingen annan tänker på att göra. Här nedan griper vi in och bjuder pensionärer i Vargön utanför Trollhättan på sill och färskpotatis, sedan de hört av sig till lokaltidningen TT-Ela och klagat på att kommunen snålade med maten, de hade bara fått käka färskpotatis en gång på hela sommaren. Så vår nyhetschef Ove "Bullis" Artursson skickade upp mig för att styra upp det, så att tanterna på Elekidens servicehus kunde få sig en festmåltid.

GT griper in och bjuder Doris Stenvall, 86, Berit Johansson, 74, Ulla Holm, 82, och de övriga boende på Ekelidens servicehus på färskpotatis den 31 juli 2010. Foto: Anders Ylander

Efter artikeln hörde lokala kockar,
politiker, vanliga medborgare och läsare av sig med allt från uppskattning för vårt "tilltag" till avsky mot att de äldre inte fått ordentlig mat på sitt boende. Läsarreaktioner är något väldigt intressant och det ger verkligen känsla av vitalitet för tidningsprodukten när det vi skapar med journalistiska skildringar mynnar ut i debatt och diskussion ute i samhället. Det är när vi skildrar och ni debatterar som medierna uppfyller sin absolut bästa funktion.

Är du kommunist vid 30 har du ingen hjärna

"Om du inte är kommunist då du är 20 - har du inget hjärta.
Om du fortfarande är kommunist då du är 30 har du ingen hjärna."
Född i förorten, uppfostrad av en ensamstående mamma i arbetarklassen, i en miljö där klassklyftorna var stora och där det inte var självklart att pengarna skulle räckte till månaden ut - kunde en ung kille som mig inte bli mycket annat än kommunist. Nåja, "kommunist".

Precis som den klassiska frasen här ovan indikerar blev jag även väldigt politisk under åren efter gymnasiet. Jag har stundtals flörtat med den socialdemokratiska världsbilden, gått med i SSU men aldrig riktigt känt att jag hörde hemma där. För mig var politik engagemang och debatt, men i SSU fanns mest påläggskalvar som satt i väntan på positioner inom administration och praktiskt politiskt politruckarbete.

Det lockar inte när man är i 20-årsåldern.
Jag ville bråka, tjafsa, debattera och helst skrika ut mina åsikter.

Ja, ett tag kallade jag mig för kommunist. Sedan kallade jag mig revolutionär. Till sist bytte jag till socialist. Allt det jag läste i dessa drömska böcker om frihetskamp och omvälvning av samhället där kommunisterna var hjältar och där det gamla borgerliga samhället var fienden. Storkapitalet som söndrade människorna med hjälp av sossarna och facket. I grund och botten sökte jag väl mest en tillhörighet som var lite mer extrem, som kändes provokativt för min omgivning.

Speciellt då min morfar lärt mig att kommunismen och Sovjetunionen var bland det jävligaste den här planeten någonsin hade fått och skulle få erfara. Det från en man som hade levt igenom krig och nazi-ockupation, en man som tvingats fly sitt hemland när kommunisterna kom österifrån. Han hade fått se hur fäderneslandet ockuperats i decennier och endast läst brev om syskonen som skickats till Sibirien - för att ta straffet för hans egna deltagande i kriget mot den röda armén.

Som om han hade något val.
Mer än att skjuta ihjäl sin officer och fly till skogs, vilket han gjorde.

Under ett par år sökte jag mig till diverse internetforum och sociala nätverkssajter med olika grad av röd färg - för att få utlopp för mina aggressioner. Jag skiftade över till det lite mer radikala Ung Vänster och började bygga hemsidor, men framför allt ägna mig åt dessa internetbråk. I efterhand kan jag skratta lite lätt åt hur jag ägnade tid åt att bråka och reta upp olika vänsterelement som jag tyckte var märkliga, bara för sakens skull. Jag gjorde ofta sådant som inte var acceptabelt i deras kretsar - som att kritisera saker "inom rörelsen". Det fick jag naturligtvis löpa gatlopp för och än hårdare blev jag i min retorik.

Jag kunde ha blivit punkare. Klottrare. Hårdrockare. Kriminell.
Med en annan miljö, omvärld och bakgrund, till och med nazist.

I min naivitet insåg jag aldrig att många av de här människorna lever i en verklig politisk strid, både mellan ordningsmakten och sig själva, men framför allt mot andra politiska extremister. Det pågår en gatukamp ute i bygderna runt landet som kom och knackade på hemma hos mig en sen natt. Jag hade skrivit något ogenomtänkt (signerat mitt eget namn) på internet och resultatet blev att en grupp nazister sökte upp mig i mitt hem. De försökte misshandla mig, men med tur och lite assistans lyckades jag värja mig för det politiska våldsöverfallet. Den natten förstod jag inte att det var politiskt motiverat, det gick upp för mig först senare, när jag blev varnad ute på stan - med tydlig hänvisning till hembesöket.

Där och då gick det upp ett ljus för mig. Den världen var inte acceptabel. Missförstå mig rätt, Ung Vänster var aldrig inblandade i något tvivelaktigt på min ort och medlemmarna umgicks inte ens med de element inom vänsterrörelsen som sysslade med den typen av kamp. Men det blev ändå en slags tankeställare och väckarklocka om att de politiska bråk jag sökte - på min harmlösa nätnivå - nådde fram till människor som drevs av tvättäkta hat. Hat som utkristalliserade sig som våld.

Hat är något jag inte tål, något jag föräktar och tar avstånd från.

Så snart fyller jag 30 då. Jaja, det är faktiskt ett par år kvar dit. Och även om vissa människor i min bekantskapskrets fortfarande kallar mig för kommunist, är det nu för tiden alltid med en påhängande fras. Det kan heta kaviarkommunist eller McDonalds-maxist. Själv har jag inte läst någon politisk teori sedan 2005. Dels växte jag i från det, dels fann jag inget hem i den vänsterrörelse jag trodde mig finna likasinade inom. Politik var något som födde extremister, på alla ytterkanter. Men det tog mig tid att inse det. Att det inte går att blunda från verkligheten och leva i politisk teori. För även om jag respekterar många människor som är kommunister, eller skulle kalla sig själva för revolutionärer, så är det en världsbild jag inte kan känna igen mig i.

Det fanns så många människor i den utomparlamentariska vänsterörelsen som drevs av hat mot samhället, snarare än faktiska politiska övertygelser om att samhället borde förändras. Individer som på olika vis alienerats till den grad att de betedde sig sekteristiskt och såg alla som inte var bokstavstrogna som rättshaverister eller hycklare. Många av dem såg våld var en acceptabel politisk metod. På andra sidan av "rörelsen" fanns det människor som förnekade verkligheten. Som ansåg att Stalin gjorde nytta, som tyckte att folkmord och arbetsläger var ett acceptabelt pris att betala för "the bigger picture".

When you have walked a mile in my shoes, then come and talk about it with me.

Jag undrar hur många av de här individerna som faktiskt hade kopplingar till en socialistisk stat. Som har släktingar vars gravar grävts i Gulag-områden i forna Sovjetunionen. Omärkta gravar som påminner om en historia med många fel, men misstag som aldrig kan återtas.

Här satt det svenska medelklassungar som tyckte våld var häftigt och "nödvändigt", andra att massmördare borde ses som föredömen. En jävla massa odemokratiskt och barnsligt nonsens, i grupp. Det ligger nära till hands att ta till ännu en klassisk klyscha i sammanhanget, men jag låter bli.

När jag var 22 år gammal kallade jag mig för kommunist för sista gången - på allvar. Då sa jag själv att om jag var något, så var jag minsann en "kaviarkommunist". Med det avsåg jag att de för mig positiva elementen med socialistisk teori fanns inom mig - solidariet, jämlikhet, broderskap - (låter i efterhand som rena franska revolutionen...) men att jag trots det valde att leva mitt liv som den jag var, en storkonsument i ett kapitalistiskt samhälle. Det var för mer än fem år sedan. Då hade jag insett att en kille som både njöt av fördelar på grund av mitt amerikanska arv, klädde mig i märkeskläder, såg på reklam-tv, älskade kommersialiserad musik, läste kvällstidningar och tyckte det var rätt läckert med halvnakna tjejer på planscher - inte hade trovärdighet hos mig själv, som en genuin vänsterradikal. Sedan började jag på universitetet och studerade mig till andra åskådningar. Lärde mig mer om den värld lag trodde mig veta allt om. Fick nya infallsvinklar. Dödade den begrepssfären.

Det var en slags ungdomsfas. En slags dröm om en bättre värld, som inte stämde överens med den verklighet jag levde i. All respekt till dem som har rötter i ett förtryck och därefter idoliserar en frihetskämpe som Che Guevara eller Hugo Chavez. Men jag lever inte i det förtrycket och har därmed ingen som helst legitimitet i att hävda egenintresse i någon "kamp". Därmed inte sagt att jag tycker att världen är underbar i hyperkapitalism och imperialism. Men med åren blir människan mer balanserad, ser saker genom nya glasögon, tar till sig av lärdomar. Med tiden lär man sig att inte se saker svart eller vitt. Nyanserna är det vackraste vi kan ta till oss. Gråskalan blir färgsprakande. Jag vet inte om det gör mig luttrad och cynisk, kanske. Men jag hoppas mina barn en dag går i genom samma tankeprocess.

När jag var 20 år gammal trodde jag utan tvekan att jag nått min fulla potential. Så klok och klarsynt som jag var, "vem skulle kunna göra mig bättre, eller lära mig något?" När morsan sa att "du tror du är klok nu, men vänta bara, en dag kommer du förstå", så fnös jag bara föraktfullt.

Nu förstår jag. Världen är inte så enkel som en ung och idealistisk grabb tror. Världen är så jävla komplex att den som inte lär sig och utvecklas vidare under hela sin levnadstid har snöat in på ett farligt spår. Med åren har jag lärt mig att ta avstånd från extremister, att inse hur deras verklighetsuppfattning sällan är synkroniserad med den vi kan se och ta på.

Det kvittar om det gäller AFA, Livets ord, Hizbollah eller NSF.
Extremism är det jävligaste otyg som en medveten människa kan snöa in på.
Faximil ur Magasinet Publik, 2/2010, JMG:s studenttidning.

JOURNALISTIK. Här ovan går två studenter till angrepp mot sportjournalistiken för att den saknar genusperspektiv, för att den är en gubbarnas värld och för att kvällstidningarna använder ett heteronormativt och patriarkalt språkbruk.

Dessutom citeras jag, helt feltolkat.

Så till grundfrågan - journaliststudenter skall göra en tidning. De beslutar sig för ett temanummer om sport. Då finns det naturligtvis en klassisk infallsvinkel, att sporten är en mansdominerad bransch. Det här är en väldigt rak och enkel vinkel och den kräver ingen större ansträngning att genomföra.

Det förstod jag snabbt. Två unga tjejer som ringer till sportchefen på GT och går på kring att sporten är en mansdominerad värld, vill göra det här klassiska, nästan obligatoriska knäcket. Någon gjorde det när jag gick på JMG, någon kommer göra det om tio år. Inget ont i det, men jag har sällan eller aldrig sett den här typen av jobb komma ett steg längre, söka samband till varför saker står till som de gör eller klara av några djupare analyser av den rådande utvecklingen.

I stället blir det en grupp schabloner och en hel del demagogisk textmassa.
Så även den här gången. Sporten är en gubbig och mansdominerad värld.

Oh grattis, nu blir det pulitzerpriset.

Därför pikade jag studenterna, när de kom för att gå "till attack" mot sportchefen på GT, fällde jag den (lite felciterade) kommentaren. Det bara osade "måltavla" kring sportchefen när studenterna hungrade för en slags genusrättvisa. Som personer är de säkerligen både ambitiösa och drivna, men de hade inte pushats att ta ämnet ett steg längre. Precis samma vinkel serverades, "som alltid". Så som en kommentar på det, sa jag följande:

"Är ni här för att klaga på det skrivs för lite om damfotboll?"

Det var ett konstaterande om hur idéfattigt och urvattnat ämnet de hade valt faktiskt var. Inte för att det var mindre viktigt än något annat ämne, men för att det är gjort om och om (och om) igen. Den totala bristen på djupare ansats till att kliva in i ämnet saknades. Studenter har en föreställning om att det kan finnas något dåligt att skriva om inom ett område och att deras uppgift därmed blir är att bevisa hur jävligt och eländigt det faktiskt är.

För om studenterna i fråga, Linnea Johansson och Sofia Jonason Juvel, hade tagit sig tid att exempelvis göra en analys över tid av GT (eller valfri sportbilaga) skulle de snabbt upptäckt att det finns en kausalitet i andelsbalansen mellan kvinnlig och manlig sportbevakning - i förhållande till läsaren.

Även om en idealist från en studentutbildning kan tycka att det är mediernas och tidningars ansvar att göra en slags 50-50 fördelning av bevakning mellan manlig och kvinnlig idrott så är det en väldigt märklig bild av verkligheten. Att skriva om saker för "skrivandets skull", för att man anser att det till varje pris bör in en större bevakning av exempelvis damfotboll, är ett kontraproduktivt självändamål. Om tidningen hade en politisk agenda som stöttade detta, eller om den hade som genomgående tema att genusanpassa materialet - skulle det finnas en röd tråd med en sådan fördelning.

Men om sportbilagor till kvällstidningar och sportsektioner i morgontidningar skriver om damfotboll i lika stor utsträckning som de skriver om exempelvis herrfotboll (exemplet kan tas i de flesta sporter) så skulle de inte bara göra sig själva en ekonomisk otjänst - då färre människor följer de sporterna - de skulle begå ett gravt journalistiskt misstag.

På precis samma sätt som det går att argumentera för att kvinnlig idrott inte får ta utrymme i spalterna går det att hävda att politiska partier inte får utrymme i spalterna eller att religiösa trosåskådningar får det. Men bara för att det finns en slags ojämlikhet så innebär det inte att den per automatik är fel, från ett journalistiskt perspektiv eller ur ett rent marknadsmässigt perspektiv.

Ett konkret exempel: Fler män drabbas av våldsbrott än kvinnor. Våldsbrott blir oftast uppmärksammade i tidningar, speciellt hos kvällspressen. Därmed borde tidningar tona ner dessa händelser, skriva mindre om dem och prioritera om deras vikt - för att få in fler kvinnor i tidningen. Om det finns en policy som säger att jämn fördelning står över journalistisk bedömning av allmänintresse för ämnet/storyn. I stället görs en bedömning av allmänintresse och potentiell respons från läsar-/tittarkåren för nyheten. Det ligger oftast till grund för dagens urval.

Om drygt 50 000 personer är passionerade fans av ett fotbollslag och det laget har 10 000 åskådare som snittpublik, så blir det naturligtvis så att de får mycket mer uppmärksamhet än ett lag som har 5 000 supportrar och en snittpublik på 1 000 personer. Den som inte förstår det förhållandet bör inte syssla med journalistik, utan med politik. För journalistik handlar om att gräva, skildra, berätta och skåda - inte om att driva sakfrågor och ha agendor. När en vattenläcka hemma hos en kvinna får lika mycket utrymme i tidningen som ett dubbelmord av två män - för att det måste in ytterligare en kvinna i tidningen - så har journalistiken totalhavererat.

Intresset för olika nyheter, kombinerat med allmänintresset i samhället och en touch av smart ekonomiskt balanssinne (aka: "vad säljer bäst") måste alltid utgöra en urvalscoctail för sportjournalistiken, precis som för all annan journalistik. Om Sportbladet eller Sportexpressen skulle börja pumpa ut kvinnlig idrott till 50 procent bara för att det finns 50 procent kvinnor i samhället - skulle de begå harakiri. Hur många av de kvinnorna följer passionerat dessa idrottslag? Hur många är potentiella läsare? Hur många bryr sig om ämnet?

Om svaren på dessa frågor legitimerar ökad satsning på kvinnlig idrott, är det rätt att gå den vägen.
Men inte för sakens skull.

I sin text har JMG-studenterna en intressant passus om språkbruket, som faktiskt hade potential att utgöra en mycket mer nytänkande artikel som tjänat deras syfte på ett bättre vis. Det finns problem med ett gammaldags/"gubbigt" språk i delar av den svenska sportjournalistiken. Orsaken till det är att många journalister skriver för personer som "är som dem själva" och då kommer det som en effekt av åldrandet inom kåren. Tunga roller som krönikörer, de förvärvas med rutin och kontakter - på de flesta håll.

Här finns det bra poänger i artikeln, men de skrapar bara på ytan. Det är direkt manschauvinistiskt att se hur kvinnor framställs i vissa sammanhang, ja. Men språkbruket och vinklarna förändras inte av att det skrivs mer om kvinnlig sport. Därför är tanken om antalet kvinnor på redaktionerna intressant.

Problemet är bara att de missar den objektiva förbättringen på området, den där de med enkelhet hade kunnat se hur saker förbättras och förbättrats i rask takt. Hur den gubbiga värld de beskriver som dagens verklighet faktiskt fanns på ett mycket värre vis för ett par decennier sedan, men att det sedan dess börjat röra sig åt rätt håll. En sådan analys hade förmodligen visat på en positiv utveckling, men det kanske inte var så intressant för den skribent som har en agenda i sitt skrivande? Nu gör JMG-skribenterna inte det, de nämner bara i förbigående att de inte har sett några kvinnor på sportredaktionen. De nämner även att det inte anställts på många herrans år på GT.

Men kausaliteten eftersöks inte av journalisterna. Den blir liggande i luften.
Bägge sidor får inte komma till tals. Förklaringen till varför det inte anställts söks ej.

Punkt 13 i Spelregler för press - och yrkesetik:
"Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld."
Antal kvinnor som får komma till tals i artikeln om hur kvinnor inte får utrymme i den mansdominerade sportjournalistiken: Noll.

Det kallar jag för demagogik, när de brukar kraftfulla men osakliga argument backa deras tes. Förra året och det här året skulle jag personligen vilja påstå att GT:s två bästa unga sportjournalister har varit kvinnor. Den ena tjejen, Emma Lukins, har vikariat på Göteborgs-Posten nu, den andra, Malin Jonsson, är kvar på GT för närvarande. Här är verkligheten, under ytan av floskler som samlas ihop under någon timmes besök på GT - att det rör sig i rätt riktning.

Kvinnorna finns där, men får oftast inte den uppmärksamhet de förtjänar, något Sydsvenskans Anja Gatu varit inne på nyligen:
"Men det finns naturligtvis en hel drös andra kvinnor jag saknar på den listan: vår egen Heidi Silvander, Carina Olofsson och Rebecca Hedin på Göteborgsposten, Johanna x 2 (Frändén och Garå) nere i Barcelona, Jane Björck på SVT, hockeygurun Malin Fransson på Dagens Nyheter, frilansande Kristina Kappelin."
Men skribenterna som driver agendan om gubbarnas sportvärld nämner inte en enda kvinnlig sportjournalist. Ingen av dem får komma till tals, i stället ställs två manliga chefer mot väggen.

Det kallar jag självmål.

Att komma till en redaktion och säga att allt är skit är lätt. Gorma hur det bara är "gubbar som styr" och att det råder "gubbsjuka på redaktionerna". Påstå att det skrivs "för lite om damidrott". Men att se saker i ett större perspektiv, att fundera på hur situationen har utvecklats (och utvecklas) över tid eller att lyfta sig ur sin egna idealism för att se den tuffa ekonomiska verkligheten - kräver mer.

Mer än det förutsägbara.
Det som gjorde att jag kände till deras agenda före det att de hunnit yttra ett ord.
Nivås Alex Lindberg med Raekwon på efterfesten.

GÖTEBORG. Här efterfestar hip hop-stjärnorna i Wu Tang Clan efter sin Way out West-spelning i Göteborg.
Tillsammans med ett dussintal tjejer festade de i en privat del av nattklubben Nivå på Avenyn.
– Vi hade en helt grym konsert i dag, säger Raekwon.

Efter sin spelning på Way out west bokade grammyvinnande hip hop-kollektivet Wu Tang clan en privat sektion av nattklubben Nivå på Avenyn i Göteborg.
De anlände med limousin till Teatergatan, en bakgata till Avenyn och släpptes in via köksvägen till sitt VIP-område på nattklubben, som drivs av Stureplansgruppen.
– Det har varit helt grymt här i Sverige, säger Raekwon i VIP-avdelningen på nattklubbens andra etage.
Stjärnorna umgicks med en större grupp inbjudna svenska tjejer och vid ett flertal tillfällen fick artisterna telefonnummer till de göteborgska tjejerna.

En stor mängd spritbrickor omgärdade de två bord och den soffgrupp där de multiplatinumsäljande New York-rapparna hängde under kvällen.
Och det pumpade hip hop från högtalarna på Nivå.
– Hey man. Det var en helt grym konsert i dag. Vi hade det helt enkelt helt cool där ute, säger Raekwon.

Markus Hankins
markus.hankins@gt.se

Omringade av svenska tjejer festade NYC-rapparna i GBG. Foto: MARKUS HANKINS

Poeten Jenny Wrangborg i SVT:s "Sverige!"

Mikael Wiehe - Ta Det Tillbaka

Eminem - Not Afraid


MEDIA. Det här är en webbslot hos Sportbladet.se i dag, vilket kanske inte så spännande i sig. Men för oss som läst Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg nu i veckan läser nog formuleringen "galna telefonsamtalet" följt av "ord för ord" med ett leende på läpparna. Det här var nämligen precis dessa två punkter som avhandlades hos TM. Jag vet inte om det är formuleringarna i sig eller högsta chefens fingertoppskänsla som ligger i tiden?

För övrigt är det rätt ovanligt att en tidning outar någon som vunnit så här mycket pengar. Även i det här fallet skrivs det hela anonymt, där Svenska Spels vinnarambassadör Pierre Jonsson är den som står för substansen (en sjuhelvetes trevlig snubbe för övrigt, med en extrem proffsighet varje gång man hör av sig till honom).

Den som vinner jättemycket pengar riskerar ju att få en hel del tiggare, tjuvar och utpressare på halsen. I alla fall är det den farhåga som gör att vinnarna i de här extremfallen i princip alltid hålls hemliga. Dock kan jag inte minnas att några fall uppmärksammats, där en vinnare en storvinst på typ Lotto har blivit utpressad av gangsters. Men jag kan ha fel.

Kanye West - POWER



PAPARAZZI. Här rockar Hollywood-stjärnan Kiefer Sutherland loss med Guns N' Roses-klassikern "Knocking on heavens door" på puben Dubliners i centrala Göteborg.
Huvudrollsinnehavaren från tv-succén 24 spenderar just nu drygt två månader i Västsverige då han spelar in en Lars von Trier-film i Trollywood.
Då tar han chansen att dra ut på stan och njuta av Göteborg - var och varannan kväll.

I lördags ägnade han kvällen på en trendig krog på Vasa-Viktoriagatan för att sedan fortsätta kvällen på nere på Andra Långgatan, en gata som omtalats i ett New York Times-reportage om Göteborg. Även Kirsten Dunst (Spiderman, Marie Antoinette, Wimbeldon, Eternal Sunshine of The spotless mind etc.) var med i sällskapet som som att längst in i ett hörn på hipsterhaket Publik och drack jack n coke och öl i ett par timmar, bland annat med några lokala pseudokändisar från wrestlingscenen (!) vid sitt bord.

Filmen här ovan - med Kiefers gitarrlir och sång - är från den 6 augusti. Under de senaste veckorna har de även dykt upp bland annat på restaurang Familjen och krogen Ritz. Så håll ögonen öppna under Way out West - Keifer, Kirsten Dunst, Alexander Skarsgård och de andra stjärnorna från Melancholia lär dyka upp lite här och var i stan.

Mästerskytten Ragnar Skanåker

JOURNALISTIK. Mellan varven skickas jag ut på jobb som inte riktigt blir så lyckade. För drygt ett år sedan träffade jag mästerskytten Ragnar Skanåker på en skjutbana i Göteborg, utskickad av GT. Artikeln publicerades aldrig då nattchefen tyckte att det hela var lite för gubbigt och ointressant.

Här på bloggen ligger dock ribban dock lite lägre, så nu när jag håller på att rensa i mitt textarkiv publicerar jag intervjun med Skanåker för er som följer bloggen. Var så goda. En olympisk mästare.
GÖTEBORG. Mästerskytten Ragnar Skanåker, 75, deltog i tre Olympiska Spel innan GT:s reporter sett dagens ljus.
I vinter kommer hans självbiografi som är en summering av svensk sportskyttes största framgångssaga.
– Jag är rädd för att skyttesporten kommer glömmas bort, säger Ragnar Skanåker.

Guld i fripistol vid OS i München 1972 och olympiska medaljer vid 1984, 1988 och 1992 års spel gör Ragnar Skanåker till svenskt skyttes affischpojke. Ja, pojke är väl kanske att avrunda neråt en del. Vid 75 års ålder har Skanåker inte bara hunnit med sju Olympiska Spel men även fortsatt dominera sporten på hemmaplan.
I helgen sköt han framgångsrikt på Göteborgs Pistol och SportSkytteKlubbs veterantävling i Högsbo.
– För att locka ungdomar till skyttet tror jag vi måste få in motiverade ishockey- och fotbollsspelar. De som inte lyckas slå igenom i sina idrotter med som har vinnarinstinkt, säger Ragnar Skanåker.
Så sent som i 2004 hade Skanåker, då 70 år gammal, kvalat in för OS i Grekland. Men då blockerade svenska Olympiska Kommittén hans medverkan.
– De sa att de inte ville skicka en pensionär och det är faktiskt en skandal. Värre åldersdiskriminering har jag inte hört talas om, säger Ragnar Skanåker.
Nästa vecka avgörs skytte-SM i Malmö och då laddar Ragnar Skanåker åter pistolerna. Men den här gången räknar han inte med att sopa banan med konkurresen.
– När en skytt ska hålla sig i klass med världens bästa är ansträngningen i princip lika stor som att tävla i 1500 meters löpning. Den träningen och förberedelsen orkar jag inte riktigt hålla igång längre, säger Ragnar Skanåker.
Till vintern ger han ut en självbiografi om karriären i skyttevärlden, men än går det inte att räkna bort Skanåker från prispallarna vid kommande mästerskap.
– När jag väl ställer mig på banan kommer ju alltid vinnarinstinkten fram, säger han med glimten i ögat.

Markus Hankins
markus.hankins@gt.se

FAKTA: Göteborgs Pistol och SportSkytteKlubb
Medlemmar: 400, varav 115 aktiva.
Övrigt: Arrangerade i helgen 2009 års Nordiska VeteranMästerskap i Sportskytte. Tävlingen avgjordes på Göteborgs PSSK:s anläggning i Högsbo.

Fakta: RAGNAR SKANÅKER
Yrke: Stridspilot i grunden. Deltog i insatsen i Kongo 1961-1962. Driver i dag en bensinstation och ett kafé.
Bor: Munka Ljungby i Värmland.
Meriter: Han har ett OS-guld i skytte, två silver och ett brons. Är även ordförande för Sveriges vapenägarförbund. "Dessutom har jag har så många SM-guld att jag inte ens kan räkna till dem. Men det är fler än 45 i alla fall", säger Ragnar Skanåker.

LADDAD. Under helgens skyttetävling Veteran Nordic Championship dominerade ikonen Ragnar Skanåker. Till vintern släpper skytteprofilen en självbiografi där han summerar en av världens mest framgångsrika sportskyttekarriärer.

Robyn @ Letterman (19 juli 2010)

Ett flygskämt tillägnat min vän Karin

top