GT, sidorna 22-23, lördagen 3 december 2011.

GÖTEBORG. Här hittades Artur Merelaid, 82, dödad av ett kraftigt yttre våld mot bröstkorg och rygg, på dagen för tio år sedan. Länskriminalpolisen har tre teorier – att han blev ihjälslagen, påkörd eller föll från hög höjd – men saknar vittnen och spår. – Jag grät varje gång jag åkte förbi här under de första veckorna, säger dottern Merike Merelaid – min mamma.

Under mina tre och ett halvt år som reporter på GT har jag varit vid otaliga mordplatser. När jag passerar Hjällbo i dag minns jag alltid mötet med Nancy Tavsans otröstliga syster, nyårshelgen 2009. Morgonen före hade familjen fått chockbeskedet – deras älskade syster och dotter hade blivit brutalt mördad.
Året därpå mötte jag en annan blick av djup sorg, den här gången i en fars ögon. I dag ser jag fortfarande fackeltåget – där jag och Elin Krantz pappa var bland de drygt 2 500 personer som hedrade minnet av hans ihjälslagna dotter tidigare samma år – varje gång en ung blond kvinna kliver på spårvagnen.

Vid dessa och andra liknande möten har jag ofta velat säga ”jag vet hur det känns”, men inte förmått mig av respekt för det de anhöriga går igenom.
Men sanningen är inte långt därifrån.
I dag är det på dagen tio år sedan min morfar, Artur Merelaid, hittades brutalt ihjälslagen vid Myntplatsen på Hisingen i Göteborg. Det är i alla fall vad vi tror, för hans fall är ett av de 43 mord i Göteborgsområdet som ännu är olösta och ligger hos polisens ”Kalla fall”-grupp.
– När de ringde och sa att han hittats nära ättestupa..., säger sonen Toomas Merelaid.
– ...ja, då tänkte man ju ”har pappa verkligen tagit livet av sig?” Det stämde ju inte alls överens med bilden av honom eller hans beteende den sista tiden, säger Merike Merelaid. Eller det vi
fick reda på, att han hade gått för att fixa med sin hörapparat och sedan köpt lax för att grava in till jul.
Påsen från ”Feskarbröderna” i Nordstan, med morfars nyinköpta lax, låg kvar på platsen där han hittades långt efter att kroppen förts bort. Där stod jag, 18 år gammal, och ställde frågorna som alla anhöriga gör: hur, vem och varför?

Kort därefter fick min mammas misstankar medicinskt stöd.
– Enligt rättsläkaren var skadorna på Arturs kropp med högsta sannolikhet inte förenliga med ett fall. Detta gjorde att vi bland annat började se på om han kunde ha blivit påkörd vid Herkulesgatan och dumpad i det skogsbrynet eller misshandlad med ett tillhygge, säger Sven Ahlbin, chef för utredarna för fallet på Länskriminalpolisen.
Men tio år senare finns inga användbara ledtrådar eller information som kan lösa gåtan.
– Högst upp i det första huset framför slätten här stod en tant och såg att en person låg i det höga gräset. Men hon ringde vare sig ambulans eller polis. Jag sa det till kriminalpolisen då, att jag verkligen inte förstår hur en person tänker när man inte larmar när de ser en människa ligga ute i regnet, säger Merike Merelaid.
– Ja, han kunde ju ha överlevt då. Om hon bara hade ringt någon, säger Toomas Merelaid.

Tidigt på måndagsmorgonen den 3 december åkte Merike och Toomas förbi Myntplatsen på väg till sina arbetsplatser på norra Älvstranden, ovetande om att deras pappa låg i gräset en bit bort. Ett par timmar senare fick de chockbeskedet. Artur hade hittats död.
– Sedan var det som i en film. Jag satt i en korridor och fick en påse med pappas tillhörigheter. Hans plånbok var helt genomdränkt efter att han legat ute i nästan två dygn, säger Merike Merelaid.
Eftersom polisen inte fick fram några bra spår, vittnesuppgifter eller ett erkännande hamnade ärendet efter en tid bland de ”kalla fallen”. I dag kan utredningen inte ens med säkerhet säga att
han har blivit mördad, bara att mycket pekar på det.
– Vi utredde intensivt om Artur blivit utsatt för ett överfall men fick inga tips eller spaningsingångar, vilket är ovanligt med tanke på hur intensivt vi arbetade med detta, säger Sven Ahlbin.

Nu står jag åter på platsen där min morfar hittades död, tillsammans med min morbror Toomas och min mamma Merike. Än i dag saknar vi svar på vad som hände på platsen den där decemberhelgen för tio år sedan.
– Min jobbarkompis såg ju honom på Backaplan vid halv ett så det här har hänt mitt på dagen, säger Toomas Merelaid.
– Ja, finns det någon mer som sett något eller vet något om vad som hände pappa så hoppas jag verkligen att de ger sig tillkänna, säger Merike Merelaid.

I dag lägger jag, min lillasyster och mamma en blomma platsen där vår morfar och pappa hittades. Sedan besöker vi graven där han och mormor ligger, i Backatorp. Vi gör det med frågor som kanske aldrig blir besvarade. Om inte du vet något som kan ge oss ett bättre avslut, så att vi kan minnas Artur för vem han var – i stället för det som hände honom.

FAKTA Olösta mord i Göteborg
# I Göteborgsområdet finns just nu 43 så kallade ”kalla” mordfall. Dessa ärenden sköts av polisens ”Kalla fall”-grupp som vanligtvis arbetar på dem efter en turordningsprincip.
Om inte färska spår dyker upp i nya fall arbetar man med morden i den ordning de inträffat.
# Genomsnittsärendet tar cirka tre månader att ta sig igenom och i november fick gruppen en framgång när tingsrätten i Göteborg dömde Omar Hassan som skyldig för ett 15 år gammalt
mord på en lärare i Lunden. I det ärendet fanns dock en misstänkt redan från ett tidigt skede – fram till dom, något som saknas i de allra flesta andra olösta mordfall.
# Har du någon information om ett ”kallt” mordfall? Ring polisen på 11414 och be om
att bli kopplad till Kalla fall-gruppen eller mejla markus.hankins@gt.se.


Grafik: GT/Expressen 3/12 2011.
GT tisdagen 15 november 2011.

GÖTEBORG. Krögarna i Göteborg har krävt ett möte med kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) i ett halvår.
Efter GT:s artiklar om bråket kring krogarnas öppettider blir träffen äntligen av.
- Jag har sagt att vi måste träffa krögarna innan frågan blivit het och infekterad som nu, säger Hulthén till GT.

Utredaren Fredrik Spak föreslår att alkoholtillstånden i Göteborg ska begränsas till 02.00, kommunalrådet Dario Espiga (S) ställde sig i fredagens GT positiv till det och i lördags avslöjade vi att tjänstemän i kommunen påverkat utredningens utformning.
På andra sidan skyttegravarna säger branschorganisationen Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) och flera ledande krögare att de förgäves försökt få till möten med kommunstyrelsens ordförande.
- Vi har fått beskedet att de inte vill träffa oss förrän ut­redningen blivit klar, säger Christer Johansson, ordförande för SHR:s regionförening i Västsverige.
I lördags stängde flertalet nattklubbar av musiken, tände ljusen och spelade upp ett bandat meddelande som skarpt kritiserade förslaget.
Då överöstes dansgolven av burop och folk skrek hatiska saker om Socialdemokraterna. Effekten blev så högljudd att den hördes rätt in i stadshuset.

"Skrämmande"
- Det blev en skrämmande upplevelse och jag är tveksam till att fortsätta med detta. Jag vill påpeka tydligt att vi inte ville gå den här vägen men kände att det var vårt enda sätt att nå ut med budskapet då ingen visat intresse för att prata med oss, säger Park Lanes Magnus Albrektsson.
Nu kan GT avslöja att Anneli Hulthéns stab på måndagen föreslagit ett mötesdatum för Avenyns Företagarförening, till mitten av december.
- Jag har själv vid upprepade tillfällen framfört till vd:n för Göteborg & Co att vi måste träffa krögarna och även ta med polisen vid de mötena. Innan frågan blivit het och infekterad som nu. Inte för att komma överens men för att få förståelse för varandras argument, säger Hulthén.
- Jag kan bara beklaga att de inte nått mig. Det kan vara så att någon av mina medarbetare inte ansett att det fanns plats i almanackan när de frågade.
Och nu är branschen lättad för att en dialog äntligen ska komma i gång.

Vill berätta vad de tycker
- För oss handlar det om att berätta vad vi tycker och vad vi tror effekterna blir av politikernas beslut.
- Vi ser oss som samarbetspartners till Göteborgs kommun och hoppas att de ska lyssna på oss, säger Magnus Albrektsson, vd på Park Lane.

LÄS MER OM DETTA:
"Nu tänker krogarna slå tillbaka" (11 november 2011),
"Här är spelet bakom krogbråket" och
"Krögarna ska utmana med egen studie" (12 november 2011).

Här lyssnar vi på Formel 1-ljud i Göteborg

Melissa Horn - Innan jag kände dig (Live, 2011)

Fatwa: Varför hatar galleri Mors Mössa mig?

SOCIALA MEDIER/KONST. Jag satt och slösurfade på Twitter nyss, närmare bestämt så kikade jag på vilka som Göteborgs Konsthall följer, när jag upptäckte ett galleri som jag aldrig hade besökt: Mors mössa. Den ligger tydligen på Övre Husargatan men jag kunde inte placera det riktigt. Är det måhända det galleri i samma kvarter som Egg 'n milk som hade Pål Hollenders jättelika knarkberg häromåret? funderade jag.

"Legendariskt inom Göteborgs konstliv", sa Fria Tidningar.

Skit samma. Jag följer väl dem och blir lite kultiverad, tänkte jag och klickade mig vidare.
Men oj vad det tog det stopp där och då...


"Sorry you can not follow this user (because they're blocking you)"
...löd chocken från Twitter.
Galleri Mors mössa - som jag till min kännedom aldrig haft någon kontakt med - blockerar mig från att följa dem. Grundaren och ägaren Margareta Orreblad verkar inte vilja att jag följer dem/henne, vilket kändes märkligt. Detta kräver ju naturligtvis en djuplodande journalistisk granskning, så jag formulerade genast följande tunga skjutjärnsgräv-mejl till dem...



Men då uppstod nästa problem. Via Google hittade jag ingen hemsida, än mindre någon mejladress. Blott ett telefonnummer med öppettider på diverse sajter som informerar om gallerierna här i stan. Ett nummer som naturligtvis ingen svarade på vid 23-tiden denna afton. Så jag kunde inte mejla iväg min granskning, fick inte tag på dem via telefon och kände mig närmast hopplös. Tills...

...det slog mig att jag kunde ge tillbaka med samma mynt. Mors Mössa är härmed blockerade från att följa mig. Min mäktiga manifestation mot Göteborgs kulturelit är inledd. Bäva månde mor och hennes mössa. Nu kommer käglorna i konstvärlden falla, en efter en...

Här jagar jag älg mitt i Majorna



ÄLGJAKT. En minst sagt annorlunda (smyg)start på älgjakten när en av skogens kungar irrade sig rakt in i centrala Göteborg, där jagad av polis och oss i flera timmar. Här ovan en lite film på när älgfan plötsligt dök upp på gatan framför mig. Slutade med en GT-lokallöpsedel i Majorna - där slutparten av jakten bedrevs och där älgen till sist fälldes - som dessutom gick jävligt bra försäljningsmässigt.

Hankins träffar: Idol/kebab-Maikel



IDOL. I går bjöd jag och fotografen Jan Wiridén in Idol-Maikel till sin vardagshemmaplan, jobbet på Kebab och Grillhouse på Munkebäcks torg. Där gjorde vi dels ovanstående tv-inslag, men tog naturligtvis även ett snack med honom till GT, något som var i morgonens pappertstidning och finns nu på GT.se...
GÖTEBORG. De svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye har varit inlåsta på skräckfängelset Kaliti, Etiopiens svar på Guantanamo Bay, i 17 dagar. En tidigare fånge berättar nu exklusivt för GT om den tortyr och de mardrömsliknande förhållanden som råder på anstalten. – Intagna bad om att bli avrättade för att slippa tortyren, säger Fasil Yenalem.

Den etiopiska redaktören Fasil Yenalem hölls som politisk fånge på Kaliti-fängelset i 17 månader på 00-talet. Hans ”brott” var att bevaka oppositionella politiker på den i dag bannlysta tidningen Addis Zena.
– Jag satt inlåst med 350 andra i en och samma sal. Vi delade på en dusch och det saknades ventilation. Så det blev iskallt eller väldigt varmt. Många fångar torterades och misshandlades så svårt att de bad om att få avrättas i stället för att tortyren skulle fortsätta, säger han till GT.

Sköts under en resa
Sedan mer än två veckor sitter Johan Persson, 30, från Kungälv och Martin Schibbye, 30, länge verksam i Göteborg, i samma fängelse. De sköts och fängslades under en reportageresa med syfte att bland annat dokumentera oljebolaget Lundin Petroleums verksamhet.
Ett bolag där utrikesminister Carl Bildt (M) satt i styrelsen mellan 2000 och 2006. Men ministern som är chef för UD – som ska arbeta för att frige de två journalisterna– vill inte svara på några frågor om sambandet.

Flydde till Holland
– Det har ingenting som helst med detta fallet att göra. Carl Bildt avslutade sitt engagemang i Lundin 2006 och det har inte att göra med hur UD hanterar ärendet, säger hans pressekreterare Anna Charlotta Johansson.
Kort efter frigivandet från Kaliti flydde Fasil Yenalem sitt hemland, till Holland. Där arbetar han nu på fristående oppositionella tv-kanalen ESAT. Han tror att svenska myndigheter kan få ut Schibbye och Persson, om de går på offensiven, nu.

Får det väldigt svårt
– Hamnar de i fängelse på en sådan dom kommer de att få det svårt, väldigt svårt. Men eftersom de är utlänningar kan de inte tortera dem för att släppa dem för då skulle de avslöja fängelseförhållandena för omvärlden. Därför måste svenska regeringen och EU sätta press på Etiopien innan domen, innan det är för sent. Etiopien förstår på någon nivå att det vore politiskt vansinne att låsa in två svenskar i 15 år, säger han.
Schibbye och Persson ställs 18 oktober inför rätta för påstådda terroristbrott. Samtidigt har Etiopiens regering de senaste tre månaderna fängslat ytterligare sex journalister – med stöd av samma antiterroristlag.
– De verkar vilja statuera ett exempel av Johan och Martin för att få andra journalister att avstå att åka dit, säger Jesper Bengtsson, ordförande i Reportrar utan gränser. Det hela är väldigt allvarligt och det mesta pekar på att de kommer att dömas till upp emot 15 års fängelse. Det är nu före domen man kan påverka, om
det går att påverka.

Markus Hankins
markus.hankins@gt.se


(Publicerat på sidan nio i GT - Göteborgstidningen - fredagen 23/9 2011)
 
Maskinen - Pengar (live)

MUSIK. Sveriges absolut värsta fucking liveakt de senaste fem åren, är tveklöst Maskinen. Jag och min lillasyster såg dem på en episk klubbspelning på Pustervik för sådär två år sedan. Efteråt hustlade vi oss in backstage och drack upp deras sprit och bärs. Medan syrran drägglade över Afasi så lovade jag Frej dyrt och heligt att jag skulle följa med dem på turné och skriva en artikelserie om dem.  Håller lådan oanmäld men bara tills jag får betalt.  Hey, där spriten går in går vettet, ja ni vet. Så jag är skyldig dem en. En fet en.  

Ta det på faktura, ta det i natura?

Anyhow. Nu när min semester é på g är det dags för lite Maskinen i lurarna igen. Och så fick jag en jävla lust att se dem på en fet klubbspelning igen. Eller se till att faktiskt skriva om dem. För det ryktas om en ny platta in the making, as we speak. Med den kommer de ta över to - fucking - talt som Sverige bästa festakt, live. Annars blir jag besviken.
Whoops. Här hittade jag ett bortglömt mejlkonto...

Timbuktu - Dödsdansen

Kanye West, Jay-Z - Otis

"Ur sin aska växer Kvillestaden fram"

KRÖNIKA. Jag ombads tidigare i år att delta i Kvillebäckens bloggvecka om den nya delen av vår stadsdel som ska byggas, då jag bor i krokarna. Följande text har alltså publicerats på Kvillebacken.se, den 14 april 2011 och jag återpublicerar den här för läsning för mina bloggläsare. Håll till godo.

Det är i de historiska ruinerna av det som tidigare var nya Kvillebäckens som värdet för morgondagens område växer fram. Vitalitet behövs för att det ska bli ett område i stadsdelen som inte drunknar i mängden och det är inget som kommer per automatik vid ett nybygge. Nya – gröna – Kvillebäcken måste värdesätta sin sunkighet för att kunna bli livaktigt.

Oavsett om New Yorks Williamsburg, Kreuzberg i Berlin eller våra egna Långgator till sist är det föredöme som bäst gett inspiration till ”New Kvillebäcken” så är det blandningen som är viktigast för att vi inte ska bygga oss en död framtid.

I dagens Göteborg har vi ett typiskt storstadsproblem i den växande stadskärnan där det behövs allt fler tusenlappar per kvadratmeter för att skaffa sig ett attraktivt boende. Det innebär oftast att den som är potentiell kund måste vara köpstark på ett sätt som unga människor inte är. I ett samhälle där åren med otrygga arbetsformer växer till decennier behöver varje stadsdel bejaka inte bara en blandad bebyggelse till bostadsformerna – utan även en kulturell atmosfär som är beredd att möta framtiden.

Men när paret i övre medelåldern analyserar sitt grannskap vill de oftast skriva på för en motsättning som inte bygger vitalitet. De vill inte bli störda, ha gapande människor, smuts eller högljudda livkonserter i kvarteret. När polisen, ivrigt påhejade av tillståndsenheten, slåss för att slopa femtillstånd för krögare är det just dessa människor som njuter. De vill leva i en pulserande storstad men har krav för närmiljön som passar bättre i den Värmländska skogsmiljön.

Så när femtillstånden dras in växer svartklubbarna tillbaka i Göteborg. Det är i den miljön som vitalitet skapas. När människor själva tar saken i egna händer. När kreativiteten bygger broar utanför etablissemangets fastställda ramverk. Den miljön måste nya Kvillebäcken sträva efter om viljan de facto är att bygga någonting som inte bara berör de närmast sörjande.

Djungeltrumman, örat på spårvägen. Där finns det som komma skall, det som snart ångar fram med kraft och blir stilbildande för morgondagen. I dessa ljudvågor får alla kraft och energi att förstå hur vi ska göra något spännande tillsammans. Den som på allvar tror att ”peka med hela handen” eller ”mandat från politikerna” ska skapa dynamik i morgondagens heta stadsdelar ljuger för sig själv, för sina ambitioner.

Så låt monstret växa fram. Bestäm inte allt på förhand. Stå emot viljan att tjäna den där extra kronan på lokalhyran eller problematisera det faktum att en krögare vill in där barnfamiljen vill sova. I morgon bygger vi inte Åmål på vår stads Manhattan. Vi bygger en mix, något som lever och växer sig till en attraktiv värld. Sådant går inte att planera fram. En grön stadsdel kan bara förhandsbestämmas till viss mån, sedan tar verkligheten över och ger signalen om vad som gör eller dödar dess kvarter.

Döda inte nya Kvillestaden före det att hon har fått liv. Ha lite tålamod och vifta inte med pekfingret. I utrymmet mellan medvetet samhälle och obstinat medborgare så finns utvecklingen för framtiden. Här kan vi skapa vårt eget Williamsburg, dit studenterna drömmer om att få flytta. Där både pensionären och den unga strebern vill stanna i decennier. Men sådan miljö går inte att planera på stadsbyggnadskontoret eller i blogginlägg. Det är bara något som skapas ur tillräcklig frihet för den som inte gömt sig i frihetens fängslande illusion.

Nya Kvillestaden bör leva och dö, för att bli intressant som lik. När gästerna från Stockholm stiger in i Brämaregårdens slitna verklighet så flockas vätskan till tårkanalerna. En verklighet som aldrig hade fått finnas kvar i deras Venedig. Så måste tiden och människorna prägla det som är drömmarna och framtiden. Så blir nya Kvillestaden en vital och miljömedveten framtidsstad. Inte genom dekret och mandat från ”the man”.
DEBATT. På Newsmill skriver "debattören" Damon Rasti att problem med diskriminering finns i svensk fotboll. "Spelare med utländsk bakgrund har svårt att komma fram inom klubbar som IFK Göteborg", skriver han i sin debattartikel "Diskrimineringen finns även inom svensk fotboll, Lagrell". Här är Markus "Frankie" Hankins svar på detta galna utspel, på BaraBen.com (samma som nedan) och inom kort även på debattsajten Newsmill.



Okunnighet leder "debattören" Damon Rasti att kasta skit på IFK Göteborg i sitt försök till kritik mot en påstådd rasism inom svensk fotboll. Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Själv är jag invandrare och följer alla de invandrare och utländska spelare som är en stor del av IFK Göteborgs A-lag och ungdomssektion. Här är de enda som upplever den i medierna påstådda "rasismen" – de som inte är i närheten av föreningen.

I ett märkligt sammelsurium till debattartikel om att franska fotbollsförbundet diskuterat etnisk kvotering till fotbollslandslagen drar Damon Rasti in IFK Göteborg i en gyttja av taskig logik och fördomsfulla slutsatser. Han skriver att IFK Göteborg fått kritik för att individualister inte släpps fram i föreningen. I den mediekritiken – där ett par fotbollstyckare på TV4 drivit den linjen – har Malmö FF målats ut som Göteborgslagets motpol. Där tillåts "attraktiv fotboll, individualister" och i förlängningen det som egentligen är poängen i debattörernas svammel – där får invandrare mer utrymme.

Jag tycker det är märkligt att debattera med personer som inte har koll på ämnet som de ger sig in i, men känner mig tvungen. IFK Göteborg är något som under de snart tre decennierna av min uppväxt präglat mig som person. Alla i min generation, i min hemstad, följer detta lag som en katolik håller koll på påven. Så när någon börjar kasta skit på vårt "Blåvitt" kan det inte stå oemotsagt. Debatt bör innehålla fakta och dem har denne Rasti inte någon som helst koll på. Det ter sig alldeles uppenbart för alla oss som följer Blåvitt på nära håll.

Damon Rasti rycker ihop lite andra- och tredjehandspåståenden från medierna som grund för att IFK Göteborg är med och sprider en kultur som är mot invandrare. Som "bevis" för detta radar han upp att den tidigare IFK-spelaren William Atashkadeh ("med iransk bakgrund", som Rasti påpekar övertydligt), sagt till Fotbollskanalen att han "inte fick utrymme och att klubben inte vågade släppa fram individualister som bryter mönstret". Det kallas lösryckt information, formad för hans debattsyfte.

Den som är intresserad av fakta kan kika på följande två saker:

1. IFK Göteborg spelar med ett 4-2-3-1 system.
Det är uppställningen på banan och ettan representerar anfallaren. Det innebär att IFK Göteborg har plats för en renodlad anfallsspelare på banan samtidigt. William Atashkadeh är anfallare. Han är en ung och lovande anfallare, men han konkurrerade med landslagsmannen och tidigare skyttekungen Tobias Hysén om spetsplatsen. Dessutom gjorde Blåvitt ett spektakulärt anfallsnyförvärv av Pär Ericsson från Gais, en spelare som enligt mediala uppgifter kostade föreningen otroliga 6.2 miljoner kronor. Då skall alltså IFK Göteborg frångå sitt spelsystem, peta landslagsstjärnan och sätta sitt jätteförvärv på återväxt för att en kille som har ursprung i Iran och inte Hisingen eller Värmland ska få spela? William stack från Blåvitt för han visste att det var i det närmaste omöjligt att slå sig fram i konkurrensen.

2. IFK Göteborg erbjöd William ett kontrakt.
Så när det sägs att "klubben inte vågade släppa fram individualister" måste det syfta på mentaliteten i laget i ren allmänhet. Nu vet jag inte om Damon Rasti har träffat William Atashkadeh eller sett honom spela fotboll. Jag betvivlar starkt att så är fallet. För då hade han snabbt insett att William – som jag intervjuat personligen och sett live i dussintals matcher – är så "svensk" och slätstruken som en professionell fotbollsspelare nu kan vara. Han är ingen Bojan Djordic, ingen Zlatan Ibrahimovic – utan påminner mer om Henke Larsson till attityd och mentalitet. Till spelstilen är han dessutom ingen bolltrollare och magisk konstnär, utan en snabb och vass boxspelare (vet du inte vad det är, försök med Google). Så kritiken handlar naturligtvis om att han själv inte fick plats, men när det mediala drevet söker sin tes så blir myter sanningar. För IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild erbjöd William en kontraktsförlängning, men han ville inte skriva på. Han visste att det var mycket svårare att få speltid i Blåvitt än hos konkurrenten Örebro SK, som oftast spelar med tre forwards på planen.

Men det är väl inte relevant med sådana fakta när hysteriska slutsatser skall pusslas ihop.

Alla som jobbar inom media, inte minst jag som kvällstidningsjournalist, vet hur ett drev sätter i gång. Minns videovåldet, som låg bakom allt samhällsvåld under 1980-talet och minns nu senast hur vi alla skulle dö när fågelinfluensan hotade vår trygga lilla vrå i världen. När journalister bestämt sig för en tes som redaktörer sedan driver stenhårt så kommer artikeln att handla om detta – vad intervjupersonen än menar och säger. Läs Patrik Sjöbergs nya bok "Det du inte såg" för en liten inblick i den världen. Där pekas den typen av usel journalistik ut som ett hårresande bevis på att vissa svenska journalister borde tänka efter både en och två gånger före det att artiklar lämnas i från dem till tryckpressen.

Sedan kommer nästa kille in i bilden. Min gamle bekant Mathias Ranégie. "I Blåvitt var det mer: passa in i gruppen, du kan börja med det, och tro inte att du är nåt speciellt", säger han och citeras av Rasti. Ja, och läser man ännu mer av honom kan man så sent som i måndagens GT och Expressen läsa hur han börjat äta ordentligt som 26-åring. Där berättar han att det är först i år som han orkar spela en hel fotbollsmatch, utan att ta slut i den 70:e minuten. I IFK Göteborg gjorde han inte det och hade musklerna på fel plats. Så han var aldrig i den fysiska form som gjorde honom aktuell för att bygga ett topplag kring. När han sedan kombinerade detta med att dricka sprit i mängder, springa på krogen stup i kvarten, köra BMW i stället för Blåvitts sponsorbilar och skryta vitt och brett om sina rikedomar efter en kort utlandssjour i Holland – så blir du inte framgångsrik i IFK Göteborg.

För till skillnad från Örebro SK och BK Häcken är IFK Göteborg Sveriges största klubb sett till antalet personer som säger sig hålla på laget och kraven är där efter. I den föreningen krävs absolut professionalism och en särskild inställning för att lyckas, vare sig man heter Anders eller Abdullah. Det har ingenting med etnicitet att göra, eller menar Damon Rasti att personer med annan kulturell bakgrund än etnisk "svensk" har lättare för att bete sig illa åt? Det hoppas jag verkligen inte.

I sitt tredje exempel
tar Rasti upp expertkommentatorn Pontus Kåmark, f.d. spelare i föreningen, som i en TV4-sändning sa: "Under en period så gick de bästa utländska talangerna i stan gick till Öis i stället, det var ingen idé att gå till IFK Göteborg för där satsades det inte på dem".

Men åter igen struntar han i fakta, eller så är han oerhört dåligt insatt. När jag kritiserade Kåmark på BaraBen.com för sina uttalanden gjorde han en total pudel i nästa program och försökte hävda att han inte alls menat att invandrare skulle vara ovälkomna på Kamratgården. Han menade minsann att resonemanget gällt "individualister". Påpekas skall – och det här är helt avgörande i sammanhanget – att under perioden som Pontus Kåmark spelade i IFK Göteborg var detta A-lag ett världslag. Halva den svenska landslagstruppen spelade i IFK Göteborg, i det framgångsrika VM 1994 när Sverige tog en bronspeng, lirade sju av spelarna i truppen på Kamratgården till vardags.

Därmed var det i det närmaste omöjligt att få en plats i IFK Göteborgs A-lag. Men inte för att laget – som då tränades av ungdomssektionens nuvarande chef, scoialisten Roger Gustafsson – såg ner på killar som hade rötterna på Balkan eller Afrika. Nej, orsaken till att alla de så kallade småtalangerna i Göteborg gick till konkurrenter var för att IFK Göteborg köpte landets bästa färdiga spelare till laget. När du blev stjärna, eller landslagman, var det enda inhemska steget före ett proffsliv i utlandet, att spela i IFK Göteborg. Laget som prenumererade på framgångar i Champions League. Därför fick få lokala talanger möjligheten i Blåvitt.

I dagens mindre framgångsrika IFK Göteborg är bilden en helt annan. Hela ungdomssektionen kryllar av killar med invandrarbakgrund. Inte för att föreningen satsat medvetet på dessa – utan för att Änglagården, föreningens speciella ungdomssatsning har sina lokaler och träningsplaner i östra Göteborg. Nära invandrartäta stadsdelar som Kortedala, Bergsjön och Angered. I dessa ungdomslag möter de killar från Sävedalen, Partille, Örgryte, Lundby och Torslanda – för att få spela i landets mest framgångsrika förening.

Målsättningen är sedan uppstarten av ungdomssektionen att A-laget en dag i det närmaste bli självförsörjande på "egna produkter", spelare från ungdomsleden. Och här finns invandrarna i majoritet även för att idrott blivit en klassfråga i det moderna Sverige. Arbetarklassens barn har inte råd, möjlighet och ofta kunskap för att bryta sig in i extremt etniskt vita sporter som tennis, golf eller segling. Men en boll kan alla sparka på efter skolan och därmed tar IFK Göteborg i dag ett socialt ansvar i stadens östra förorter på ett sätt som mediedrevet i Stockholm inte har någon som helst inblick i. De senaste åren har den blåvita dominansen i förorterna blivit så stor att ungdomslagets träningsbyxa blev en modepryl i Bergsjön, Biskopsgården och Hisings Backa. Ungdomar som inte hade något att göra med IFK Göteborgs fotbollsverksamhet vallfärdade i flera år till Blåvittshopen för att köpa sig "IFK-byxor", då de tuffa och coola killarna på högstadieskolor i förorterna gick omkring med sådana.

Det om något är ett bevis på att IFK Göteborg är nära vanliga människor och i synnerhet ute i förorterna. När denna nya generation svenskar växer upp och skaffar sig barn kommer deras ungar att hålla på Blåvitt. Då kommer även en diversifiering av läktarna på A-lagets elitmatcher som återspeglar stadens dynamik på ett bättre vis. För där är vi inte ännu. Det hade varit en mycket vettigare ingång till kritiken av svensk fotboll, då det finns många fler invandrare per kapita på planen än vad det gör på läktarna. Här finns det gott om ingångar till kritik, inte minst den jag själv engagerat mig i – hur elitfotbollen i dag håller på att bli en klassfråga, med eskalerande biljettpriser. Men det skulle ju kräva att man gör sociologiska samhällsanalyser av det som debatteras och inte bara slänga ihop lösryckta citat. Och då blir det hela lite svårare för debattörer som vill vinna billiga poäng.

Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Jag är själv invandrare, på farsans sida från USA och morsans sida från den tidigare Sovjetrepubliken Estland. Jag är uppvuxen i en av dessa nämnda förorter till Göteborg och har alltid haft samma miljö som killarna i fokus för debatten. Precis som dessa frågat mig undrar jag hur det kan komma sig att etnisk tillhörighet och inte miljö och sociala strukturer är det som präglar hur en person blir och växer upp?

Jag skulle vilja påstå att alla från arbetarklassen i dessa förorter har en mycket större förståelse för vad kollektivism och kamp är än vad Damon Rasti ger uttryck för att ha. Underdog-perspektivet leder oftast inte till en Hollywood-rulle där den ensamma kämpen besegrar hela världen och slår sig fram med våld. Tvärt om är vi invandrare från förorten inte några spektakel och galna personer, hur galet underhållande du än tycker att Zlatan Ibrahimovic är. För i så fall borde väl Frölundasonen Patrik Sjöberg stå som mall för hus "Svensson" är? Det brister i logiken. Precis som det att en person från en överklassmiljö kan bryta mönster – då det är en unik individ som präglas av sin uppväxt – så kan person från "ghettot" bryta mönster och bli allt det som han inte förväntas vara. För i tider av bilbrännande och upplopp i en del av Göteborgs förorter tror jag att den så förkastade och medialt hatade Blåvitt-mentaliteten, där laget alltid går före individen, är en frisk fläktoch ett trendbrott.

Självutnämnda experter som inte följer fotbollen på nära håll skriker om att vi minsann behöver större fokus på individualitet och måste lära oss att uppskatta prestationerna (underförstått: mer än resultaten) för att "hänga med". Men svensk fotboll har både på landslagsnivå som klubblagsnivå nått enorma framgångar som är mycket större än vad vi rent tekniskt borde, sett till storleken på vår nation. Dessa har nåtts genom den kollektiva anda, det lagtänk och den strategiska vilja som nu sågas av ett fåtal – dock högljudda – debattörer.

Vill man kritisera vilka som är anställda på Svenska Fotbollsförbundet, gör gärna det. Men blanda inte in IFK Göteborgs föreningsfilosofi i det. Speciellt om man som debattör inte har den blekaste aning om vilka fakta som finns eller vad förutsättningarna varit för de skeenden som tas upp som "bevis" för ens tes. Fotbollen behöver "anpassa sig till det nya Sverige", skriver Damon Rasti. Själv tycker jag att han bör anpassa sig till verkligheten. Vi lever fortfarande i en – om så utmanad – demokrati där man har rätten att inte hålla med. Och den tes som klumpar ihop invandrare som något exotiskt och som hittar konspirationer bakom det faktum att inte majoriteten av spelarna i IFK Göteborg är mörkhyade, bör kvävas i sin linda. Den är rasistisk och okunnig.

Artikelförfattaren Damon Rasti beskrivs som "debattör" här på Newsmill. Men eftersom jag aldrig hört talas om honom fick jag göra den obligatoriska Google-sökningen på namnet för att förstå vem det var som hävde ur sig dessa märkliga och ogrundade påståenden. Tydligen är det en av upphovsmännen till skvallersajten Tjuvlyssnat som nu berikar fotbollssverige med dessa väl genomtänka andrahandrykten. Precis som han gjorde på sin blogg – som han omvandlat till bok. Och som första träff på Google kom en bloggpost upp, som fotbollskrönikören och Öis:aren Marcus Birro skrev 31 januari 2007: "Fuck you Damon Rasti". I concur.

Och förresten, i går besegrade IFK Göteborgs "omoderna" och "tråkiga" kollektiv detta spännande och nyskapande individualistiska Malmö FF i en fotbollsmatch. Där räknas inte etnisk mix, eller farmors födelseland, utan enbart gjorda mål. I Blåvitts startelva spelade fem killar som inte har sin etniska hemvist i Sverige. Men vi som är invandrare men inte beter oss som Zlatan Ibrahimovic bör väl egentligen inte räknas in som "riktiga" invandrare. Vi måste väl vara etniska svenskar, eller? Det där är en farlig omvänd rasism som stämplar folk på ett sätt som jag bara finner en liknande – om så på ett eget sätt, från en egen kant – exempel på. Det är Sverigedemokraterna.

IFK Göteborg vann i vilket fall med två mål mot Malmö FF:s noll. Och sist jag kikade på sportens principer går elitfotboll ut på att vinna. Innebär det nu att hela fotbollsverige bör ta fram karbonpappren för att göra precis så som IFK Göteborg gör för närvarande? Nej, naturligtvis inte. Det finns många vägar till framgång och en av dem odlar Blåvitt med sin ungdomssatsning i dag. Den där invandrarkillarna är i majoritet och redan har börjat ta platser i den tuffaste konkurrensen i Göteborgsfotbollen. Och det kommer de att fortsätta att göra så länge inte en Rosenqvist eller Svensson är bättre som fotbollsspelare. För det är vad som avgör om du platsar i IFK Göteborg, vad folk i Stockholm än säger.

HANKINSTUBE. BaraBen:s Frankie tolkar ångest- och panikattackerna i blåvita supporterled efter flera inledande förluster i Allsvenskan 2011, fritt efter Anton Kristiansson.

Här testar jag Atmosfear på Liseberg

Här kuppar Bert Karlsson in sig på min blogg

Frankie's fotbollsblogg har fått oväntat besök... Foto: NYHETER24

SCHLAGER. Det har väl knappast undgått någon att Melodifestivalen är i full gång just nu. Schlager-röstningsskandaler och melodidiskussioner rasar på allt från insändarsidor, löpsedlar till bloggar och tweets. Och på min fotbollsblogg hos Nyheter24 har jag fått sällskap av Bert Karlsson, vars Schlagervideoblogg får promotion på de andra bloggarna, via en banner (bilden).

Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag ska skratta eller gråta.

Ni som känner mig eller följer mig vet ju att jag bland annat medverkat i SVT:s Debatt (2008) som "schlagermotståndare". Ja, alltså, jag har inget emot att folk tävlar i musik. Den gången medverkade jag i en förvirrad debatt mot Mark Levengood som huvudmotståndare, för att förklara och ge mitt perspektiv på vilken låg nivå det är på program av den här typen. För att påpeka att det inte är vettigt för SVT att ha programmet i sin tablå. Det jag vänder mig mot är att ett sådant där superjippo som Bert och hans kompisar tjänar multum på – ska finansieras av licenspengar och sändas i public service.

Schlagerfestivalen har, som jag ser det, inte ett jota att göra i public service så länge upplägget är som det är i dag. Hela eländet är überkommersialiserat och big business för alla från konkurrerande medier till musikindustrin. Det finns inget uns av ren musiktävling kvar i detta, tyvärr. Ett sådant koncept hade varit enklare att motivera i Sveriges Television, men nu är det totalt malplacerat.  Och lika lite hör Bert Karlsson hemma på min fotbollsblogg. Men till skillnad från spektaklet på SVT finansieras ju inte Nyheter24 av min tv-avgift...

The biggest newser

The Daily Show With Jon StewartMon - Thurs 11p / 10c
The Biggest Newser
www.thedailyshow.com
Daily Show Full EpisodesPolitical Humor & Satire BlogThe Daily Show on Facebook

Att sova ut på flygplatsen efter semestern

1a bilden: Några du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.


3e bilden: En bild på någon i din familj.

Lillasyster och jag sover på Tallinns flygplats. Vild semester...

4e bilden: En bild på något som gör dig glad.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på ditt syskon.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: En bild på din favoritplats.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: En bild från ett ställe du älskar.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En bild på barndomsvänner.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En bild som du är nöjd med.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Här är jag - där jag trivs som bäst!

1a bilden: Några du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.

Jag i TV4:s Nyhetsmorgon, från mars 2010. Foto: TV4

3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på något som gör dig glad.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på ditt syskon.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: En bild på din favoritplats.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: En bild från ett ställe du älskar.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En bild på barndomsvänner.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En bild som du är nöjd med.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Fyllon jag umgås med

BILDCHOCK. Eftersom Hankins.se legat lite på latsidan under den senaste tiden är det dags att chocka i gång lite action här. Därför har jag snott en blogglista från min förvirrade favoritfeminist Emelies blogg. En bild om dagen är min tanke, änna.

1a bilden: Några du umgås väldigt mycket med.



2a bilden: En bild på dig själv.
3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på något som gör dig glad.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på ditt syskon.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: En bild på din favoritplats.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: En bild från ett ställe du älskar.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En bild på barndomsvänner.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En bild som du är nöjd med.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.
Tre av fem artiklar bland den
dagens mest lästa på Expressen.se.
JOURNALISTIK. Under ett par års tid har jag för GT:s räkning granskat prostitutionen i Göteborg. Denna typ av journalistik är populär bland stora delar av läsarskaran - artiklarna toppar i regel alltid läsarstatistiken på vår webb - och väcker även starka reaktioner hos dem som hör av sig till mig med kritik eller beröm.

Nu senast i förra veckan lät jag tre kvinnor som säljer sex via nätet tala ut i GT genom att sammanfatta sin egen syn på det yrke eller extraknäck de har. Naturligtvis fick även "motståndarsidan" säga sitt i en kommentar, den här gången en solid kvinna från prostitutionsgruppen. Tidigare har jag Wallraff:at på Rosenlund, konfronterat prostituerade, låtit torskar ragga upp en kvinnlig reporter och breddade nu vår bevakning av gatuprostitutionen med ett uppmärksammat knäck om den växande internetprostitutionen.

Ämnet blev extra aktuellt då jag samtidigt kunde avslöja att en 63-årig direktör för ett stort bolag i Göteborgsområdet åkt fast med byxorna nere. Han uppskattade inte alls att jag ringde och ställde frågor om detta - tvärtom undrade han hur jag hade "grävt fram detta". Folk tror generellt att de kan komma undan med det mesta och slippa att bli granskade, till och med om de åker fast. Men sådan är inte verkligheten, vilket han surt fick veta nu. Jag undrar om direktören hade sagt något till sin fru, förmodligen inte. Men jag antar att det var en och annan direktörsfru som satte kaffet i halsen när de läste följande rubrik:

GT, 16 februari 2011.

Läs min granskning av sexbranschen i Göteborg:

Sex till salu (2008), Männen håller sexhandeln vid liv (2008), Här avslöjas sexslaveriet mitt i Göteborg (2010), Här försöker han köpa sex av GT:s reporter (2010), För 500 kronor dansar jag naken för dig (2010), Direktör greps på bar gärning (2011), Lena 45, "eskort", Jessica, 24, "callgirl" och Veronica, 35, prostituerad (2011).

Pokernight with da boys

Adam Tensta - Like A Punk

GOTHENBURG, SWEDEN. The rockstar of dogowners, César Millán, 41, stirred up chaos during his visit to the dog fair "My Dog" in Gothenburg this weekend.
In an interview with GT the "Dog whisperer" now reveals his next career ambition.
"I'm going to run for governor of Californa", he says.

 "If Arnold Schwarzenegger could do it I can do it", said César Millán and leaned back in his hotel room chair.
"I'm not born in the US so I can't run for president but hopefully I could become the governor of Californa", he told us.
The tv-star came to the United States in his twenties as an illegal immigrant. Since then he has built up an impressive empire around the label "Dog Whisperer".
Today César Millán can brag about how he helped Oprah and president Barack Obama with the care of their dogs. Not to mention the list of billionaires among Milláns clients.

Total chaos
"Not too bad for a guy without school education, is it", Millán says.
At the dog fair in Gothenburg, Sweden, thousands of people came to listen to him speak. After the show total chaos broke out when dog loving fans wanted a piece of their idol.
"Dogs interested people way before I came along. But my style is to explain the issues for dog owners in a simple way so I think that is what they like about me".
He stands up and shows GT:s team how a person reacts when a dog starts barking.
"You back up and yell at the dogs owner. But the right action is to stand still and take it easy."
Milláns youth on a mexican farm has formed his philosphy.
"In Mexico dogs live among chickens and never attack. But in the US dogs attack the neighbours cat. It's a problem in our society and shows that we have a lot to learn about communication."

Markus Hankins
markus.hankins@gt.se

This article was originally published in western Swedens 
largest tabloid newspaper, GT, sunday january 9 2011.
top