"Ur sin aska växer Kvillestaden fram"

KRÖNIKA. Jag ombads tidigare i år att delta i Kvillebäckens bloggvecka om den nya delen av vår stadsdel som ska byggas, då jag bor i krokarna. Följande text har alltså publicerats på Kvillebacken.se, den 14 april 2011 och jag återpublicerar den här för läsning för mina bloggläsare. Håll till godo.

Det är i de historiska ruinerna av det som tidigare var nya Kvillebäckens som värdet för morgondagens område växer fram. Vitalitet behövs för att det ska bli ett område i stadsdelen som inte drunknar i mängden och det är inget som kommer per automatik vid ett nybygge. Nya – gröna – Kvillebäcken måste värdesätta sin sunkighet för att kunna bli livaktigt.

Oavsett om New Yorks Williamsburg, Kreuzberg i Berlin eller våra egna Långgator till sist är det föredöme som bäst gett inspiration till ”New Kvillebäcken” så är det blandningen som är viktigast för att vi inte ska bygga oss en död framtid.

I dagens Göteborg har vi ett typiskt storstadsproblem i den växande stadskärnan där det behövs allt fler tusenlappar per kvadratmeter för att skaffa sig ett attraktivt boende. Det innebär oftast att den som är potentiell kund måste vara köpstark på ett sätt som unga människor inte är. I ett samhälle där åren med otrygga arbetsformer växer till decennier behöver varje stadsdel bejaka inte bara en blandad bebyggelse till bostadsformerna – utan även en kulturell atmosfär som är beredd att möta framtiden.

Men när paret i övre medelåldern analyserar sitt grannskap vill de oftast skriva på för en motsättning som inte bygger vitalitet. De vill inte bli störda, ha gapande människor, smuts eller högljudda livkonserter i kvarteret. När polisen, ivrigt påhejade av tillståndsenheten, slåss för att slopa femtillstånd för krögare är det just dessa människor som njuter. De vill leva i en pulserande storstad men har krav för närmiljön som passar bättre i den Värmländska skogsmiljön.

Så när femtillstånden dras in växer svartklubbarna tillbaka i Göteborg. Det är i den miljön som vitalitet skapas. När människor själva tar saken i egna händer. När kreativiteten bygger broar utanför etablissemangets fastställda ramverk. Den miljön måste nya Kvillebäcken sträva efter om viljan de facto är att bygga någonting som inte bara berör de närmast sörjande.

Djungeltrumman, örat på spårvägen. Där finns det som komma skall, det som snart ångar fram med kraft och blir stilbildande för morgondagen. I dessa ljudvågor får alla kraft och energi att förstå hur vi ska göra något spännande tillsammans. Den som på allvar tror att ”peka med hela handen” eller ”mandat från politikerna” ska skapa dynamik i morgondagens heta stadsdelar ljuger för sig själv, för sina ambitioner.

Så låt monstret växa fram. Bestäm inte allt på förhand. Stå emot viljan att tjäna den där extra kronan på lokalhyran eller problematisera det faktum att en krögare vill in där barnfamiljen vill sova. I morgon bygger vi inte Åmål på vår stads Manhattan. Vi bygger en mix, något som lever och växer sig till en attraktiv värld. Sådant går inte att planera fram. En grön stadsdel kan bara förhandsbestämmas till viss mån, sedan tar verkligheten över och ger signalen om vad som gör eller dödar dess kvarter.

Döda inte nya Kvillestaden före det att hon har fått liv. Ha lite tålamod och vifta inte med pekfingret. I utrymmet mellan medvetet samhälle och obstinat medborgare så finns utvecklingen för framtiden. Här kan vi skapa vårt eget Williamsburg, dit studenterna drömmer om att få flytta. Där både pensionären och den unga strebern vill stanna i decennier. Men sådan miljö går inte att planera på stadsbyggnadskontoret eller i blogginlägg. Det är bara något som skapas ur tillräcklig frihet för den som inte gömt sig i frihetens fängslande illusion.

Nya Kvillestaden bör leva och dö, för att bli intressant som lik. När gästerna från Stockholm stiger in i Brämaregårdens slitna verklighet så flockas vätskan till tårkanalerna. En verklighet som aldrig hade fått finnas kvar i deras Venedig. Så måste tiden och människorna prägla det som är drömmarna och framtiden. Så blir nya Kvillestaden en vital och miljömedveten framtidsstad. Inte genom dekret och mandat från ”the man”.
DEBATT. På Newsmill skriver "debattören" Damon Rasti att problem med diskriminering finns i svensk fotboll. "Spelare med utländsk bakgrund har svårt att komma fram inom klubbar som IFK Göteborg", skriver han i sin debattartikel "Diskrimineringen finns även inom svensk fotboll, Lagrell". Här är Markus "Frankie" Hankins svar på detta galna utspel, på BaraBen.com (samma som nedan) och inom kort även på debattsajten Newsmill.



Okunnighet leder "debattören" Damon Rasti att kasta skit på IFK Göteborg i sitt försök till kritik mot en påstådd rasism inom svensk fotboll. Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Själv är jag invandrare och följer alla de invandrare och utländska spelare som är en stor del av IFK Göteborgs A-lag och ungdomssektion. Här är de enda som upplever den i medierna påstådda "rasismen" – de som inte är i närheten av föreningen.

I ett märkligt sammelsurium till debattartikel om att franska fotbollsförbundet diskuterat etnisk kvotering till fotbollslandslagen drar Damon Rasti in IFK Göteborg i en gyttja av taskig logik och fördomsfulla slutsatser. Han skriver att IFK Göteborg fått kritik för att individualister inte släpps fram i föreningen. I den mediekritiken – där ett par fotbollstyckare på TV4 drivit den linjen – har Malmö FF målats ut som Göteborgslagets motpol. Där tillåts "attraktiv fotboll, individualister" och i förlängningen det som egentligen är poängen i debattörernas svammel – där får invandrare mer utrymme.

Jag tycker det är märkligt att debattera med personer som inte har koll på ämnet som de ger sig in i, men känner mig tvungen. IFK Göteborg är något som under de snart tre decennierna av min uppväxt präglat mig som person. Alla i min generation, i min hemstad, följer detta lag som en katolik håller koll på påven. Så när någon börjar kasta skit på vårt "Blåvitt" kan det inte stå oemotsagt. Debatt bör innehålla fakta och dem har denne Rasti inte någon som helst koll på. Det ter sig alldeles uppenbart för alla oss som följer Blåvitt på nära håll.

Damon Rasti rycker ihop lite andra- och tredjehandspåståenden från medierna som grund för att IFK Göteborg är med och sprider en kultur som är mot invandrare. Som "bevis" för detta radar han upp att den tidigare IFK-spelaren William Atashkadeh ("med iransk bakgrund", som Rasti påpekar övertydligt), sagt till Fotbollskanalen att han "inte fick utrymme och att klubben inte vågade släppa fram individualister som bryter mönstret". Det kallas lösryckt information, formad för hans debattsyfte.

Den som är intresserad av fakta kan kika på följande två saker:

1. IFK Göteborg spelar med ett 4-2-3-1 system.
Det är uppställningen på banan och ettan representerar anfallaren. Det innebär att IFK Göteborg har plats för en renodlad anfallsspelare på banan samtidigt. William Atashkadeh är anfallare. Han är en ung och lovande anfallare, men han konkurrerade med landslagsmannen och tidigare skyttekungen Tobias Hysén om spetsplatsen. Dessutom gjorde Blåvitt ett spektakulärt anfallsnyförvärv av Pär Ericsson från Gais, en spelare som enligt mediala uppgifter kostade föreningen otroliga 6.2 miljoner kronor. Då skall alltså IFK Göteborg frångå sitt spelsystem, peta landslagsstjärnan och sätta sitt jätteförvärv på återväxt för att en kille som har ursprung i Iran och inte Hisingen eller Värmland ska få spela? William stack från Blåvitt för han visste att det var i det närmaste omöjligt att slå sig fram i konkurrensen.

2. IFK Göteborg erbjöd William ett kontrakt.
Så när det sägs att "klubben inte vågade släppa fram individualister" måste det syfta på mentaliteten i laget i ren allmänhet. Nu vet jag inte om Damon Rasti har träffat William Atashkadeh eller sett honom spela fotboll. Jag betvivlar starkt att så är fallet. För då hade han snabbt insett att William – som jag intervjuat personligen och sett live i dussintals matcher – är så "svensk" och slätstruken som en professionell fotbollsspelare nu kan vara. Han är ingen Bojan Djordic, ingen Zlatan Ibrahimovic – utan påminner mer om Henke Larsson till attityd och mentalitet. Till spelstilen är han dessutom ingen bolltrollare och magisk konstnär, utan en snabb och vass boxspelare (vet du inte vad det är, försök med Google). Så kritiken handlar naturligtvis om att han själv inte fick plats, men när det mediala drevet söker sin tes så blir myter sanningar. För IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild erbjöd William en kontraktsförlängning, men han ville inte skriva på. Han visste att det var mycket svårare att få speltid i Blåvitt än hos konkurrenten Örebro SK, som oftast spelar med tre forwards på planen.

Men det är väl inte relevant med sådana fakta när hysteriska slutsatser skall pusslas ihop.

Alla som jobbar inom media, inte minst jag som kvällstidningsjournalist, vet hur ett drev sätter i gång. Minns videovåldet, som låg bakom allt samhällsvåld under 1980-talet och minns nu senast hur vi alla skulle dö när fågelinfluensan hotade vår trygga lilla vrå i världen. När journalister bestämt sig för en tes som redaktörer sedan driver stenhårt så kommer artikeln att handla om detta – vad intervjupersonen än menar och säger. Läs Patrik Sjöbergs nya bok "Det du inte såg" för en liten inblick i den världen. Där pekas den typen av usel journalistik ut som ett hårresande bevis på att vissa svenska journalister borde tänka efter både en och två gånger före det att artiklar lämnas i från dem till tryckpressen.

Sedan kommer nästa kille in i bilden. Min gamle bekant Mathias Ranégie. "I Blåvitt var det mer: passa in i gruppen, du kan börja med det, och tro inte att du är nåt speciellt", säger han och citeras av Rasti. Ja, och läser man ännu mer av honom kan man så sent som i måndagens GT och Expressen läsa hur han börjat äta ordentligt som 26-åring. Där berättar han att det är först i år som han orkar spela en hel fotbollsmatch, utan att ta slut i den 70:e minuten. I IFK Göteborg gjorde han inte det och hade musklerna på fel plats. Så han var aldrig i den fysiska form som gjorde honom aktuell för att bygga ett topplag kring. När han sedan kombinerade detta med att dricka sprit i mängder, springa på krogen stup i kvarten, köra BMW i stället för Blåvitts sponsorbilar och skryta vitt och brett om sina rikedomar efter en kort utlandssjour i Holland – så blir du inte framgångsrik i IFK Göteborg.

För till skillnad från Örebro SK och BK Häcken är IFK Göteborg Sveriges största klubb sett till antalet personer som säger sig hålla på laget och kraven är där efter. I den föreningen krävs absolut professionalism och en särskild inställning för att lyckas, vare sig man heter Anders eller Abdullah. Det har ingenting med etnicitet att göra, eller menar Damon Rasti att personer med annan kulturell bakgrund än etnisk "svensk" har lättare för att bete sig illa åt? Det hoppas jag verkligen inte.

I sitt tredje exempel
tar Rasti upp expertkommentatorn Pontus Kåmark, f.d. spelare i föreningen, som i en TV4-sändning sa: "Under en period så gick de bästa utländska talangerna i stan gick till Öis i stället, det var ingen idé att gå till IFK Göteborg för där satsades det inte på dem".

Men åter igen struntar han i fakta, eller så är han oerhört dåligt insatt. När jag kritiserade Kåmark på BaraBen.com för sina uttalanden gjorde han en total pudel i nästa program och försökte hävda att han inte alls menat att invandrare skulle vara ovälkomna på Kamratgården. Han menade minsann att resonemanget gällt "individualister". Påpekas skall – och det här är helt avgörande i sammanhanget – att under perioden som Pontus Kåmark spelade i IFK Göteborg var detta A-lag ett världslag. Halva den svenska landslagstruppen spelade i IFK Göteborg, i det framgångsrika VM 1994 när Sverige tog en bronspeng, lirade sju av spelarna i truppen på Kamratgården till vardags.

Därmed var det i det närmaste omöjligt att få en plats i IFK Göteborgs A-lag. Men inte för att laget – som då tränades av ungdomssektionens nuvarande chef, scoialisten Roger Gustafsson – såg ner på killar som hade rötterna på Balkan eller Afrika. Nej, orsaken till att alla de så kallade småtalangerna i Göteborg gick till konkurrenter var för att IFK Göteborg köpte landets bästa färdiga spelare till laget. När du blev stjärna, eller landslagman, var det enda inhemska steget före ett proffsliv i utlandet, att spela i IFK Göteborg. Laget som prenumererade på framgångar i Champions League. Därför fick få lokala talanger möjligheten i Blåvitt.

I dagens mindre framgångsrika IFK Göteborg är bilden en helt annan. Hela ungdomssektionen kryllar av killar med invandrarbakgrund. Inte för att föreningen satsat medvetet på dessa – utan för att Änglagården, föreningens speciella ungdomssatsning har sina lokaler och träningsplaner i östra Göteborg. Nära invandrartäta stadsdelar som Kortedala, Bergsjön och Angered. I dessa ungdomslag möter de killar från Sävedalen, Partille, Örgryte, Lundby och Torslanda – för att få spela i landets mest framgångsrika förening.

Målsättningen är sedan uppstarten av ungdomssektionen att A-laget en dag i det närmaste bli självförsörjande på "egna produkter", spelare från ungdomsleden. Och här finns invandrarna i majoritet även för att idrott blivit en klassfråga i det moderna Sverige. Arbetarklassens barn har inte råd, möjlighet och ofta kunskap för att bryta sig in i extremt etniskt vita sporter som tennis, golf eller segling. Men en boll kan alla sparka på efter skolan och därmed tar IFK Göteborg i dag ett socialt ansvar i stadens östra förorter på ett sätt som mediedrevet i Stockholm inte har någon som helst inblick i. De senaste åren har den blåvita dominansen i förorterna blivit så stor att ungdomslagets träningsbyxa blev en modepryl i Bergsjön, Biskopsgården och Hisings Backa. Ungdomar som inte hade något att göra med IFK Göteborgs fotbollsverksamhet vallfärdade i flera år till Blåvittshopen för att köpa sig "IFK-byxor", då de tuffa och coola killarna på högstadieskolor i förorterna gick omkring med sådana.

Det om något är ett bevis på att IFK Göteborg är nära vanliga människor och i synnerhet ute i förorterna. När denna nya generation svenskar växer upp och skaffar sig barn kommer deras ungar att hålla på Blåvitt. Då kommer även en diversifiering av läktarna på A-lagets elitmatcher som återspeglar stadens dynamik på ett bättre vis. För där är vi inte ännu. Det hade varit en mycket vettigare ingång till kritiken av svensk fotboll, då det finns många fler invandrare per kapita på planen än vad det gör på läktarna. Här finns det gott om ingångar till kritik, inte minst den jag själv engagerat mig i – hur elitfotbollen i dag håller på att bli en klassfråga, med eskalerande biljettpriser. Men det skulle ju kräva att man gör sociologiska samhällsanalyser av det som debatteras och inte bara slänga ihop lösryckta citat. Och då blir det hela lite svårare för debattörer som vill vinna billiga poäng.

Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Jag är själv invandrare, på farsans sida från USA och morsans sida från den tidigare Sovjetrepubliken Estland. Jag är uppvuxen i en av dessa nämnda förorter till Göteborg och har alltid haft samma miljö som killarna i fokus för debatten. Precis som dessa frågat mig undrar jag hur det kan komma sig att etnisk tillhörighet och inte miljö och sociala strukturer är det som präglar hur en person blir och växer upp?

Jag skulle vilja påstå att alla från arbetarklassen i dessa förorter har en mycket större förståelse för vad kollektivism och kamp är än vad Damon Rasti ger uttryck för att ha. Underdog-perspektivet leder oftast inte till en Hollywood-rulle där den ensamma kämpen besegrar hela världen och slår sig fram med våld. Tvärt om är vi invandrare från förorten inte några spektakel och galna personer, hur galet underhållande du än tycker att Zlatan Ibrahimovic är. För i så fall borde väl Frölundasonen Patrik Sjöberg stå som mall för hus "Svensson" är? Det brister i logiken. Precis som det att en person från en överklassmiljö kan bryta mönster – då det är en unik individ som präglas av sin uppväxt – så kan person från "ghettot" bryta mönster och bli allt det som han inte förväntas vara. För i tider av bilbrännande och upplopp i en del av Göteborgs förorter tror jag att den så förkastade och medialt hatade Blåvitt-mentaliteten, där laget alltid går före individen, är en frisk fläktoch ett trendbrott.

Självutnämnda experter som inte följer fotbollen på nära håll skriker om att vi minsann behöver större fokus på individualitet och måste lära oss att uppskatta prestationerna (underförstått: mer än resultaten) för att "hänga med". Men svensk fotboll har både på landslagsnivå som klubblagsnivå nått enorma framgångar som är mycket större än vad vi rent tekniskt borde, sett till storleken på vår nation. Dessa har nåtts genom den kollektiva anda, det lagtänk och den strategiska vilja som nu sågas av ett fåtal – dock högljudda – debattörer.

Vill man kritisera vilka som är anställda på Svenska Fotbollsförbundet, gör gärna det. Men blanda inte in IFK Göteborgs föreningsfilosofi i det. Speciellt om man som debattör inte har den blekaste aning om vilka fakta som finns eller vad förutsättningarna varit för de skeenden som tas upp som "bevis" för ens tes. Fotbollen behöver "anpassa sig till det nya Sverige", skriver Damon Rasti. Själv tycker jag att han bör anpassa sig till verkligheten. Vi lever fortfarande i en – om så utmanad – demokrati där man har rätten att inte hålla med. Och den tes som klumpar ihop invandrare som något exotiskt och som hittar konspirationer bakom det faktum att inte majoriteten av spelarna i IFK Göteborg är mörkhyade, bör kvävas i sin linda. Den är rasistisk och okunnig.

Artikelförfattaren Damon Rasti beskrivs som "debattör" här på Newsmill. Men eftersom jag aldrig hört talas om honom fick jag göra den obligatoriska Google-sökningen på namnet för att förstå vem det var som hävde ur sig dessa märkliga och ogrundade påståenden. Tydligen är det en av upphovsmännen till skvallersajten Tjuvlyssnat som nu berikar fotbollssverige med dessa väl genomtänka andrahandrykten. Precis som han gjorde på sin blogg – som han omvandlat till bok. Och som första träff på Google kom en bloggpost upp, som fotbollskrönikören och Öis:aren Marcus Birro skrev 31 januari 2007: "Fuck you Damon Rasti". I concur.

Och förresten, i går besegrade IFK Göteborgs "omoderna" och "tråkiga" kollektiv detta spännande och nyskapande individualistiska Malmö FF i en fotbollsmatch. Där räknas inte etnisk mix, eller farmors födelseland, utan enbart gjorda mål. I Blåvitts startelva spelade fem killar som inte har sin etniska hemvist i Sverige. Men vi som är invandrare men inte beter oss som Zlatan Ibrahimovic bör väl egentligen inte räknas in som "riktiga" invandrare. Vi måste väl vara etniska svenskar, eller? Det där är en farlig omvänd rasism som stämplar folk på ett sätt som jag bara finner en liknande – om så på ett eget sätt, från en egen kant – exempel på. Det är Sverigedemokraterna.

IFK Göteborg vann i vilket fall med två mål mot Malmö FF:s noll. Och sist jag kikade på sportens principer går elitfotboll ut på att vinna. Innebär det nu att hela fotbollsverige bör ta fram karbonpappren för att göra precis så som IFK Göteborg gör för närvarande? Nej, naturligtvis inte. Det finns många vägar till framgång och en av dem odlar Blåvitt med sin ungdomssatsning i dag. Den där invandrarkillarna är i majoritet och redan har börjat ta platser i den tuffaste konkurrensen i Göteborgsfotbollen. Och det kommer de att fortsätta att göra så länge inte en Rosenqvist eller Svensson är bättre som fotbollsspelare. För det är vad som avgör om du platsar i IFK Göteborg, vad folk i Stockholm än säger.

HANKINSTUBE. BaraBen:s Frankie tolkar ångest- och panikattackerna i blåvita supporterled efter flera inledande förluster i Allsvenskan 2011, fritt efter Anton Kristiansson.
top